Fides, spes, caritas, maior autem horum est caritas

Bättre sent än aldrig.. Hann ju också med ett ljuvligt bröllop i somras, mellan dessa två fina, Pether och Elin.

Så här såg jag ut under själva vigseln, i en fantastisk 50-tals klänning som jag bara älskar.

 

Temat för bröllopet var Steampunk, vilket blev extra tydligt under kvällen. Vi reste till festen på bästa vis, i limousine.

Nil satis, nisi optimum

Det blåser iskalla höstvindar ute, och jag är allt annat än redo. Den här sommaren alltså, den har verkligen varit alldeles för kort, men jisses vad mycket fint jag faktiskt hunnit med. Hade jag inte plågats av ångest och väldiga magproblem, så hade den kanske varit ännu bättre. Just nu längtar jag mest av allt tillbaks till Gotland, där vi spenderade några ljuvliga dagar i slutet av juli. Vi badade i havet, åkte till Fårö, strosade längs Visbys gator, besökte Lummelundagrottan och massor av loppisar. Så mycket gudagod mat och vackra vyer att det nästan gjorde ont. Det var mitt första, men definitivt inte sista besök på denna underbara ö.

 Vi kikar lite vettja!



                                  Vandrarhemmet där vi bodde, med tillhörande restaurang (det gula huset).

 

 

Fårö och Kutens Bensin

 

 

 

 

 

 

 

Odi et amo

Mitt hjärta blöder
av längtan till dig
till den
du en gång var
helt oförställd och ärlig

När du ler
ger mina knän vika
och jag faller
rakt ned i din
trygga, starka famn

Jag önskar
att bara få vila
där
en liten stund
i tryggheten och värmen

Amantes sunt amentes!

Så många visdomsord har sagts om kärleken, här kommer en bunt från Paulo Coelho:


"Kärleken har aldrig fört med sig lycka. Snarare tvärtom, den är en ständig ångest, ett slagfält, otaliga vaktnätter då man undrar om man har valt rätt. Den sanna kärleken består av extas och lidande."

"Man bör aldrig försöka jämföra två olika erfarenheter av kärlek; man kan inte mäta kärleken som man mäter en väg eller höjden på ett hus."
Häxan från Portobello


"Jag måste skriva om kärlek. Jag måste tänka och tänka, skriva och skriva om kärlek- annars kommer min själ inte att härda ut."
Elva minuter

"Jag är rädd för döden och jag vill inte mista livet. Jag är rädd för kärleken för att den för med sig saker som ligger bortom vår förståelse; dess ljus är väldigt, men dess skugga skrämmer mig."
Brida

"Många människor tillåter sig inte att älska- för det finns så mycket, så mycket förflutet och så mycket framtid med i spelet."
Veronika bestämmer sig för att dö

"Känslorna bör alltid vara fria, man ska inte döma framtida kärlek efter gamla lidanden."
Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät

Och ett par från andra klokingar;

"Kärleken är ett straff. Vi straffas för att vi inte klarar av att vara ensamma."
Marguerite Yourcenar

"Kärlek är aldrig riktig kärlek förrän den gör dig sårbar." Theodore Roethke








Och du, du är min kärlek! <3

Nihil peccat nisi quod nihil peccat

Ett år nu. Sedan marken rämnade och jag föll huvudstupa ner i avgrunden. Till en början försökte jag inte ens att resa mig. Jag ville ligga där och förgöras. Ville inte känna mer. Ville inte finnas till. Omsluten av mörker blev jag liggandes.

  Men så en dag gick solen upp. Jag kan för allt i världen inte begripa hur det gick till. Men med solen steg även jag upp. Små trevande steg, långsamt, långsamt. I rätt riktning. Jag snavade ibland. Föll och slog mig illa.

Jag kan aldrig någonsin återfinna den jag en gång var. Den kvinnan förlorades i fallet. En liten del av mitt hjärta dog, och att våga älska är svårt. Och jag tvivlar på att jag kan bli älskad igen. 

Libenter homines et id quod volunt, credunt.

Kärlek är en svaghet och en styrka. Det värsta och det bästa som finns. Just nu känner jag mig väldigt svag och utsatt, men jag tror och hoppas att jag kan bli stark igen med tiden.
  Min finaste får bra saker att hända i mitt liv, och det ger mig hopp. Nästa vecka åker vi till Malta på äventyr, något som jag ser mycket fram emot, och länge velat göra.
  En verklighetsflykt passar bra nu när hösten snart anländer, och med den svåra beslut och eventuellt en dyster, mörk vardag. Kanske skall jag flytta, kanske skall jag plugga, kanske skall jag fortsätta mitt eviga arbetssökande. Men först skall jag ta min finaste i handen och vi skall ge oss ut på upptäcktsfärd på en solig och varm medelhavsö.

Stultum est timere quod vitare non potes

Igår och idag har jag ägnat mig åt det jag alltid gör när jag mår dåligt; bakning. Dessvärre mår jag bara sämre när resultatet inte blir som det ska. Det är åtminstone bakat med kärlek. När jag bakar och när jag ligger i badkaret, det är de tillfällen då jag kan slappna av och för stunden släppa allt annat. Livet är svårt nu.

Får inte träffa min finaste på länge, och ångesten och rädslan infinner sig genast. Rädslan över att inte vara tillräcklig, att bli en av de som "inte betyder något", och att bli ersatt av en söt, rödhårig, storbystad tjej.
  Hur vet man att man är redo, redo att våga älska igen? "Det bara vet man", är väl standardsvaret. Kanske är det så. Kanske tänker jag alldeles för mycket. Jag vet ju mycket väl att jag är en överanalyserande idiot. Men jag är så fruktansvärt rädd att bli sårad igen. Vet att det händer när man minst anar det.
  När man är kär är man naiv, och ger sig in i leken igen. Kanske är det bra. Jag lever på hoppet. För kanskekanskekanske, kan det bli annorlunda den här gången. Kanske får jag dela livet med min Michail.

Och, som rubriken säger: Det är dåraktigt att frukta det man inte kan undvika. 

Ulula cum lupis, cum quibus esse cupis!

5 saker jag älskar med Boston:

* Jag älskar hur han buffar in sig under täcket och kurar ihop sig vid mina knäveck när vi ska sova

* Jag älskar hur han sitter fint och gör vacker tass när han vill bli kliad på magen

* Jag älskar hur stolt han ser ut när han har hittat en riktigt fin pinne

* Jag älskar hur han kan titta på mig som om han tänkte "men är du helt dum i huvudet!?"

* Jag älskar hans stora öron och att han är alldeles unik, både till utseendet och  personlighet



Min finaste lilla kille! <3

Serva me, servabo te.

Och jag önskar att du var här nununu. Att jag kunde vila vid dina nyckelben och räkna dina andetag, samtidigt som du ömt smekte mitt hår. Jag önskar att jag kunde ge dig alla stjärnorna, och månen, alla blomsterängar och porlande vatten. Allt det vackra skulle jag vilja ge till dig.
  Också skulle jag vilja ge dig mig. Inte för att jag är någon skönhet, eller särskilt mycket att ha, utan mest för att jag vill vara närmast dig, helst jämt och alltid i evig tid.

Och jag önskar att någon av de som ansåg sig vara mina vänner kunde skriva en rad, eller ringa mig, bara för att höra hur jag mår, eller för att småprata om vädret och annat oviktigt. Att jag skulle få vara viktigast för någon, bara för en kort stund.
  Skulle vilja att någon brydde sig och omfamnade mig när jag behövde det som mest. Vill träffa de finaste, de som kan läsa mellan raderna och alltid uttala de rätta orden.

Och jag önskar att just Du lämnar en kommentar, så att jag vet att du finns där ute.

Kanske är jag självisk och naiv som bär sådana önskningar.

Saepe creat molles aspera spina rosas

I natt drömde jag om en stilig ung man som talade om för mig att han ville höra mina ord i evighet. Jag vaknade upp med ett leende på läpparna, övertygad om att det nog finns någon därute värd att skriva och viska poesi för.

Kanske dröjer det innan mina ord får mening, innan de kan hjälpa någon och innan de kan ge mig den enda form av odödlighet jag kan tänka mig. Kanske kommer det aldrig att ske. Men så länge jag fortsätter att skriva så finns det hopp.

Tröst och närhet finner jag i orden, de är trogna vänner som trots att de ibland avviker från min sida alltid återkommer. I tider av ensamhet är de det enda jag har. Tyvärr omfamnar de mig inte med den värme jag så längtar efter.

Amorosus semper est timorosus

De ord som fastnar i halsen och förblir outtalade är de som gör allra ondast. Tänk att tre små ord kan göra så stor skillnad. De kan förstöra allt eller bygga upp en ny, ljuv värld. Det man inte säger/gör är det man ångrar mest, så ibland måste man våga ta steget och trevande viska de där orden, och hålla tummarna för att de blir mottagna på rätt sätt. Och kanske, kanske, om man har riktig tur så får man själv höra dem som svar.

Ars amandi

Åtminstone tre av mina ex lär kunna intyga att det bästa i deras liv inte var när de träffade mig, utan när förhållandet tog slut. Ett liv utan mig är fullt av möjligheter.

Allt det de vägrar att göra under vår tid tillsammans gör de utan vidare efter att vi gjort slut. Deras liv förändras till det bättre, blir händelserika och fyllda av äventyr och härligheter. De förverkligar drömmar och lever fullt ut.

Själv har jag ju oftast blivit kvar i det förflutna med mitt krossade hjärta. Visst, jag brukar så småningom hitta kärleken igen, men exen får allt det där andra som är viktigt i livet, medan jag sitter fast.

Är jag en så hemsk människa? Att slå sig fri från mig tycks vara som att pånyttfödas med en helt ny syn på tillvaron. Jag glöms lätt bort och saknas inte särskilt längre. Det är inte så att jag missunnar mina föredetta pojkvänner att vara lyckliga, men kanske de kunde få ett uns lidande också, bara för att jämna ut det.

Nej då, jag är inte ett dugg bitter. Den här gången blir det annorlunda, främst för att detta förhållande inte kommer att ta slut. Visst, så har jag tänkt förr, men någon gång måste det ju stämma, och jag vill så innerligt att Du ska vara den rätte. Den som är lyckligare med mig än vad du någonsin kan vara utan mig. Och det känns så, det gör det, och den känslan får mig att våga utsätta mig för kärleken igen.

Horror vacui

Jag vet inte riktigt vad som hände den där kvällen. Den där kvällen då allt förändrades. Berusad, inte bara av din skönhet, var jag ett lätt offer. Blickar som möttes, outtalade ord och tid som tycktes stå still. De där evighetslånga sekunderna innan den första kyssen. Vetskapen om att nu, nu kommer världen att rasa samman. Knäsvag och yr föll jag. Föll rakt ner i din famn. En famn som jag aldrig vill lämna. De där första ögonblicken går aldrig att återskapa, men vi kan skapa nya lika skimrande och magiska. Det kan vi väl?

Vågar jag verkligen det här? Riskera att bli sårad och falla handlöst igen, utan att någon tar emot? Just nu är saknaden så stor att den övergår i rädsla. Jag kan inte lita på att någon verkligen vill vara med mig, speciellt inte när du inte är här och viskar det i mitt öra. 

Jag går sönder.

Quam bene vivas refert, non quam diu.

Jag hatar de här dagarna. De dagarna då min finaste åker ifrån mig. Känner mig övergiven och alldeles ensam. Hjärtat värker och jag vill bara gråta. Men jag vet att vi kommer att ses igen så fort det är möjligt, och jag tror mig veta att han saknar mig med.
  Nu gäller det bara för mig att våga vara lycklig. Det är en känsla som är skrämmande för mig, men visst borde jag väl kunna glädjas mer åt att jag faktiskt har den finaste karln man kan tänka sig. Jag övar mig ständigt på att se saker mer positivt, men det är extra svårt stunder som dessa.
 Skulle kunna göra vad som helst för att få vila huvudet mot hans bröst just nu!



"It doesn't matter where you go or what you do
I want to spend each moment of the day with you
Oh, look what has happened with just one kiss
I never knew that I could be in love like this
It's crazy but it's true
I only want to be with you"

Saknar dig hjärtat! <3 

Quod bonum, faustum felixque sit

Det må ha varit en hel del elände denna vecka, men den avslutas ändå med solsken så väl utomhus som inom mig.
  Jag är så lycklig som har hittat den finaste av karlar, någon som tycker om mig mer än jag förtjänar och vill ha mig vid sin sida. Det är så fint att ha någon som gör allt det som jag i tidigare förhållanden fått påminna om och längta efter, och det utan att ens veta hur oerhört rätt han gör. Bara en sådan sak som att helt självmant höra av sig, det är inte för alla det är självklart.

Han är för bra för att vara sann, visst är det så. Kan inte låta bli att nypa mig i armen och undra om jag drömmer. Om så är fallet vill jag aldrig någonsin vakna upp. Kan verkligheten vara såhär underbar? Det hade jag nästan glömt bort.

Räknar dagarna, timmarna och minuterna tills jag får vara i hans famn.

Malum quidem nullum esse sine aliquo bono

Idag skulle det ha varit vår 4-årsdag, men så blev det ju inte. Aldrig hade jag kunnat ana att det skulle ta slut, och att jag skulle sitta här utan honom idag, full av längtan efter någon annan.

Jag tänker ibland på vår första sommar, det var den bästa i mitt liv. Vi gjorde så mycket, ganska små och vardagliga saker, men vi var så kära att allt var rosaskimrande och magiskt. Vi gjorde små utflykter, fiskade, badade nakna, grillade marshmallows, drack Sambuca, rökte vattenpipa och bara njöt av tillvaron. Jag var spontan och öppen, följde honom vart än han ledde mig. Det var en riktig kärlekssommar.

Jag har dock på känn att denna sommar kan bli om möjligt ännu bättre, nya spännande äventyr och ny kärlek väntar runt hörnet, och jag tvekar inte att kasta mig in i det. Faller jag handlöst så tror jag att någon finns där för att ta emot mig. I alla fall så är den svindlande färden för härlig för att inte våga. Jag lever för stunden nu, jag har liksom inget annat val, och då har man inte råd att vara feg.

Grattis T, idag är det en helt vanlig dag, du är fri nu.

Amantes sunt amentes!

I torsdags kväll fick jag ett telefonsamtal som gav mig fjärilar i magen och fick mig att sväva på fluffiga, rosa lyckomoln. Några timmar senare fick jag besök av en mycket fin herre. Helgen blev därmed väldigt bra och mysig.

Just nu finns det inte mycket jag kan klaga på, jag är en väldigt nöjd tjej. Är nu ensam i lägenheten för första gången på ca 11 dagar, det är skönt, även om jag såklart saknar finaste. Ligger här i min nyköpta soffa med ett fånigt leende på läpparna och undrar hur i hela friden det här gick till. Det är för bra för att vara sant, så kanske rasar allt samman snart, men först tänker jag passa på att njuta, och längta till hans famn.

Männen i mitt liv

Det jag vill ha hos en man kan jag nog aldrig hitta hos en och samma person. Är det ok att ha 25 olika karlar, en för varje av punkterna nedan?

• någon att mysa med
• någon som är romantisk
• någon som får mig att känna mig vacker (även när jag är som fulast)
• någon som får mig att känna mig smart och duktig
• någon som är stolt över mig
• någon som är bra i sängen
• någon att ha roligt med, och som får mig att le
• någon som jag kan prata om allt med
• någon som ger mig frukost på sängen
• någon som gör allt för mig
• någon som tror på och stöttar mig

• någon som vill dela livet med mig
• någon som älskar mig
• någon som är snäll
• någon som gör mig knäsvag
• någon som vill ta hand om mig
• någon som låter mig vara den jag är
• någon som är äventyrlig
• någon att hålla i hand
• någon som är så vacker att jag inte kan sluta se på honom
• någon som alltid är mig trogen
• någon som är pålitlig
• någon som ger mig fjärilar i magen
• någon som vill vara far till mina barn
• någon jag känner mig trygg hos

Ska det vara så mycket begärt? Hittar jag någon som har fem av ovanstående egenskaper, då är jag kär. Är han dessutom ett svin som sårar mig om och om igen, ja då är jag fast. Eller, det tycks räcka med det sistnämnda...

Svunna tider

 Idag drömmer jag mig bort till svunna tider, till det ljuva 60-talet och det färgsprakande 70-talet. Varför var jag tvungen att födas på helt fel årtionde? Har bläddrat i gamla fotoalbum från min mors ungdom. Kläderna, frisyrerna, möblerna, allt är så underbart vackert! Det gör ont i mig när jag tänker på hur mycket fina gamla klänningar som blivit mattrasor, för inte skulle något sparas, om min mormor fick bestämma.

Här kommer ett par bilder på vackraste mamma.




Denna är från när hon och pappa förlovade sig. Jag skulle kunna döda för klänningen hon har på sig!

Även här är hon vacker som en dröm. Kjolen hon bär bor numer i min garderob, men blusen finns tyvärr inte kvar. 

Valentine

Igår var det alla hjärtans dag, en av de värsta dagarna att vara singel på. Jag ägnade mig dock åt det jag brukar göra när jag har tråkigt och/eller tycker synd om mig själv; bakade! Det blev en hjärtformad gräddtårta. Helt ätbar till och med :)

Nog hade jag hoppats att somliga skulle höra av sig, kanske säga ett vänligt ord eller så, men det där med att hoppas ska jag nog sluta med, i varje fall när det gäller kärlek. Fick lite trevligt sällskap i alla fall, så jag ska väl inte klaga.