Ett år nu. Sedan marken rämnade och
jag föll huvudstupa ner i avgrunden. Till en början försökte jag
inte ens att resa mig. Jag ville ligga där och förgöras. Ville
inte känna mer. Ville inte finnas till. Omsluten av mörker blev jag
liggandes.
Men så en dag gick solen upp. Jag kan
för allt i världen inte begripa hur det gick till. Men med solen
steg även jag upp. Små trevande steg, långsamt, långsamt. I rätt
riktning. Jag snavade ibland. Föll och slog mig illa.
Jag kan
aldrig någonsin återfinna den jag en gång var. Den kvinnan
förlorades i fallet. En liten del av mitt hjärta dog, och att våga älska är svårt. Och jag tvivlar på att jag kan bli älskad igen.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar