Saepe creat molles aspera spina rosas

I natt drömde jag om en stilig ung man som talade om för mig att han ville höra mina ord i evighet. Jag vaknade upp med ett leende på läpparna, övertygad om att det nog finns någon därute värd att skriva och viska poesi för.

Kanske dröjer det innan mina ord får mening, innan de kan hjälpa någon och innan de kan ge mig den enda form av odödlighet jag kan tänka mig. Kanske kommer det aldrig att ske. Men så länge jag fortsätter att skriva så finns det hopp.

Tröst och närhet finner jag i orden, de är trogna vänner som trots att de ibland avviker från min sida alltid återkommer. I tider av ensamhet är de det enda jag har. Tyvärr omfamnar de mig inte med den värme jag så längtar efter.