Ars amandi

Åtminstone tre av mina ex lär kunna intyga att det bästa i deras liv inte var när de träffade mig, utan när förhållandet tog slut. Ett liv utan mig är fullt av möjligheter.

Allt det de vägrar att göra under vår tid tillsammans gör de utan vidare efter att vi gjort slut. Deras liv förändras till det bättre, blir händelserika och fyllda av äventyr och härligheter. De förverkligar drömmar och lever fullt ut.

Själv har jag ju oftast blivit kvar i det förflutna med mitt krossade hjärta. Visst, jag brukar så småningom hitta kärleken igen, men exen får allt det där andra som är viktigt i livet, medan jag sitter fast.

Är jag en så hemsk människa? Att slå sig fri från mig tycks vara som att pånyttfödas med en helt ny syn på tillvaron. Jag glöms lätt bort och saknas inte särskilt längre. Det är inte så att jag missunnar mina föredetta pojkvänner att vara lyckliga, men kanske de kunde få ett uns lidande också, bara för att jämna ut det.

Nej då, jag är inte ett dugg bitter. Den här gången blir det annorlunda, främst för att detta förhållande inte kommer att ta slut. Visst, så har jag tänkt förr, men någon gång måste det ju stämma, och jag vill så innerligt att Du ska vara den rätte. Den som är lyckligare med mig än vad du någonsin kan vara utan mig. Och det känns så, det gör det, och den känslan får mig att våga utsätta mig för kärleken igen.