Acti laboris iocundi

Som det ser ut idag så är man sitt yrke. Men vem är då jag? Inget jobb, ingen titel, inget värde. Inte ens det här med att vara arbetssökande är jag särskilt bra på.

Jag menar, vem i hela friden skulle vilja anställa mig? Jag har ingen erfarenhet, kan inte mycket, och avskyr att göra fel. Jag vill göra det jag är bra på, och att testa nya saker kan därför ibland kännas jobbigt. Dock så är jag ju så pass överanalyserande och målmedveten att jag lägger mycket tid och energi på att försöka bli bäst på allt det jag gör. Ska jag ändå göra något så kan jag lika gärna göra mitt allra bästa, är mitt motto.

Visst går det väl an att slänga ihop lite vackra ord i ett CV, men att sedan komma till en intervju och tvingas stå till svars för mina, mer eller mindre, påhittade egenskaper, nej det skulle jag inte klara av. Och skulle jag, ve och fasa, få ett jobb och sedan inte kunna uppfylla de kriterier jag utgett mig för att klara av, ja då skulle jag ju skämmas ihjäl.

Det känns förnedrande att skicka ansökan efter ansökan och oftast inte ens bli kallad till intervju. Som om jag inte känner mig nog dålig så skall jag alltså ständigt påminnas om att ingen vill ha mig. Jag kan inte sälja in mig själv, det är verkligen inte min grej. Men skulle jag få chansen så skulle jag kunna charmera vilken arbetsgivare som helst med ett bländande leende (skämt åsido).

Helst av allt vill jag vara min egen chef, och göra det jag brinner för utifrån mina egna förutsättningar. Men jag skulle nog aldrig våga. Och vad ensamt det skulle vara. Vem skulle jag då vända mig till när allt rasade samman?

Här om dagen skrev jag in mig på arbetsförmedlingen igen efter en tids studier, och möttes av ett uppmuntrande ”dig kommer det bli något stort av”. Nej då, jag känner absolut ingen press... Kom därifrån med lite idéer om vad jag kan göra härnäst, och ett telefonnummer att ringa. Men hur förklarar jag att varje telefonsamtal föregås av timmar av ångest, och att det ibland är lättare att bespara mig det, eller att varje uttalat positivt ord om mig själv känns som en stor fet lögn?