Ad inferos

Vilket dödens år detta varit. Tack och lov har jag inte förlorat någon närstående. Däremot har min älskade gjort det, och det har såklart påverkat mig med.


Och alla dessa kändisar. Nu senast George Michael och Carrie Fisher. Hur kommer världen att se ut utan dem? De lämnar ett stort tomrum och deras bortgång berör så många människor. Ändå är de odödliga, de lämnar något efter sig och lever kvar i musik och film. En annan skulle ju kunna trilla av pinn i princip obemärkt och minnet av mig skulle suddas ut som om jag aldrig någonsin funnits.


Det är skrämmande att livet är så flyktigt. Jag påminner mig själv så ofta om att jag ska leva i nuet och göra det bästa möjliga av livet här och nu. Men jag glömmer, om och om igen. Jag drunknar i ältarträsket och längtar efter framtiden så att hjärtat värker. Jag vill att dagarna ska gå, samtidigt som jag vill stoppa tiden, stanna kvar i de sällsynta ljuva ögonblicken. Jag vet ju att man ska leva som om varje dag är den sista, varför är jag då så dålig på att tillåta mig själv att vara lycklig  nu? Eftersom mitt liv inte spelar så stor roll för någon annan än mig själv så är det faktiskt ingen katastrof om jag misslyckas med något, bara jag gör det jag själv vill. Om 100 år kommer ingen att bry sig!


Jag får fortsätta att påminna mig, förhoppningsvis kommer det en dag när jag är fullt och helt närvarande och lycklig över att vara just precis där jag är. Kanske kommer den redan idag.

Optimum medicamentum quies est

Tänka sig, på något vis så rullar livet på trots att jag inte har något jobb att gå till om dagarna. Dessvärre får jag inte så mycket vettigt gjort som jag ju borde nu när jag har all tid i världen. Det går så fort att tappa alla rutiner och plötsligt har jag legat i soffan och lyssnat på Creepypodden och läst bloggar i en hel dag. Jag börjar bli rastlöst nu och vill verkligen ha något att göra. Ska jag våga starta eget, eller börja plugga? Ska jag fortsätta jobbsökandet och hoppas att jag hittar rätt? Jag hatar verkligen att ta beslut som känns livsavgörande, i alla fall när ingen håller mig i handen och lovar att det blir bra. Vill ju verkligen inte befinna mig här, där jag är just nu. Det var sannerligen inte så här livet skulle bli. Just nu har jag så ont i magen att något annat än soffläge är nästan omöjligt, stressar jag upp mig så straffar det sig...



Sedan senast har jag hunnit med en hel del pyssel, ett par biobesök, bowling, några fikor med fina vänner och såklart midsommarfirande. Just midsommarafton blev väldigt lugn och inte alls sådär drömmig som jag hoppats, men det hade sina skäl.



                          Slipade och oljade en gammal dörr, som nu tjänar som sänggavel

 

 

 

Gjorde egen giftfri bodybalm och deodorant

 

 

 

Midsommar, med nygjord krans

 

 

 

                                                    Midsommar, senare på kvällen

 

 

Även Boston fick en krans såklart

 

 

Vacker utsikt när man fikar vid Hara Ångbåtsbrygga

 

 

 

Gratior est solito post maxima nubila Phoebus, post inimicitias clarior est amor

Jag har inte varit arbetslös i ens en vecka ännu, men ändå hunnit njuta massor av denna ofrivilliga ledighet. Tog semester de två sista dagarna och åkte ner till Uppsala/Stockholm. Det är så mysigt att åka bil genom sommarsverige och lyssna på ljudbok, samt göra loppisstopp. Vi var även på Vintagemarknad på Venngarn Slott och såg Hollywood Vampires (Johnny Depp (!), Alice Cooper och Joe Perry) spela på Gröna Lund. Träffade såklart även mina systrar som bor i Uppsala.

Dessutom har jag hunnit picknicka i solen, åka på roadtrip med min fina vän Karin (som slutade med att kylarslangen exploderade), dricka öl på uteservering, festa med tjejerna, fira en underbar väns 30-årsdag,fiska och bara ha det gött. Sökt jobb har jag också gjort, för det är ju det jag egentligen ska ägna all min tid åt. Känns dessvärre som en svår årstid att få jobb under, jag tror att det blir lättare till hösten.

Som vanligt har jag haft så fullt upp med att leva att knappt några bilder blivit tagna, och jag har ju dessutom bara en mobilkamera i nuläget. Nåväl, några kan jag ju bjuda på.

Provade och köpte en fantastisk klänning på Vintagemarknaden.

Johnny Depp, världens snyggaste man!

<3

Den här lillkillen fyllde 5 år här om dagen.

Jag hade som uppdrag att ta mycket selfies när vi var på kalas, jag som i princip aldrig gör det annars kände mig rysligt obekväm.

Så här kan det se ut när kylarslangen exploderat...

Ad augusta per angusta

Förra veckan blev inte alls som jag tänkt mig. Den började med skottdagen, en hel dag extra. Jag var taggad och glad denna dag och funderade på vad jag skulle göra för att verkligen nyttja den till fullo. Föga anade jag att den skulle bli en av de värsta dagarna på länge.

Jag fick ett tråkigt besked som kommer att förändra hela min tillvaro. Jag kommer inte att kunna få den framtid jag drömt om och som jag trodde inte var allt för avlägsen.Jag kände verkligen hopp och trodde att jag hade mitt på det torra, men det straffade sig. Om det är något jag med säkerhet lärt mig av livet så är det att det inte lönar sig att känna sig säker och trygg, för det är då det går mest åt skogen. Det är ju jättetråkigt att jag behöver känna så, men jag har ännu inte upplevt något annat. När jag är beredd på det värsta händer det däremot ofta att jag blir positivt överraskad.

Veckan slutade i alla fall betydligt bättre, med Vintagefestival och besök hos mina fina systrar i Uppsala. Jag fyndade en del och njöt i fulla drag av atmosfären. Så här såg jag ut, var dock inte så tjurig som det ser ut på bilden ;)

Bona valetudo melior est quam maximae divitiae

Jag har inte gett några nyårslöften för 2016. Mitt övergripande mål är istället att vara snäll mot mig själv. Det innebär till exempel att jag ska göra sådant jag mår bra av, som att läsa, skriva och umgås med vänner. Jag ska också stå upp för det jag tror på och kämpa för det som känns rätt.

Det slog mig plötsligt häromdagen att jag faktiskt är duktig. Det är inte riktigt tillåtet att säga så om sig själv, och jag med mitt dåliga självförtroende har aldrig tidigare tänkt tanken. Men jag gör det faktiskt bra och har väldigt bra självdiciplin. Jag står på benen trots allt elände jag varit med om i mitt liv. Därmed inte sagt att det inte finns de som haft/har det värre (för det finns det verkligen!) eller att jag på något vis är bättre än någon annan.

Jag menar bara att jag faktiskt kan vara stolt över det jag åstadkommer. Det som är små steg för gemene man kan kännas nästan omöjligt för mig. Men jag jobbar hårt och presterar mer än vad som förväntas av mig på jobbet. Jag har dessutom inte ätit socker på vardagar (förutom i väldigt särskilda undantagsfall) på ca 1.5 år, och jag har tagit lunchpromenader i princip alla dagar. Det är inget jag lovat någon annan än mig själv att göra, utan något jag gör helt för min egen skull. De få gånger jag "fuskat", har jag haft skäl som jag själv ansett godtagbara och jag har inte haft dåligt samvete.

Jag har också insett att man får vara trött efter jobbet och på helgerna. Att bara ligga i soffan och ta det lugnt eller ta sovmorgon betyder inte att jag är lat. Det är okej att göra ingenting ibland, och det är något jag behöver bli ännu bättre på att faktiskt tillåta mig själv att göra.

Självklart vill jag även leva mer hälsosamt under 2016, äta bättre och röra på mig mer. Men jag tänker inte sätta upp några specifika mål i nuläget, utan göra det jag känner för när jag känner för det. Risken finns ju annars att jag känner mig misslyckad när jag inte uppfyller målen, eller (mer troligt) att jag stressar ihjäl mig för att uppnå dem. Eftersom stress varit mitt största problem under 2015 känns avkoppling och vila viktigast för stunden.


Jag är duktig, jag är bra och jag duger! Och vet du? Detsamma gäller för dig!

Omnia mirari etiam tritissima

Så var det över. Det enda jag längtat efter hela året, de där dagarna då jag får känna mig tillfreds med livet och bara njuta av tillvaron. Urkult. Denna underbara folkfest invid Nämforsen. Jag vet inte riktigt, men jag känner mig tom nu. Jag hade väntat mig en sommar, med detta underbara som ljuvligt avslut. Men sommaren dök liksom aldrig upp, och allt ljuvliga tog slut alldeles för fort.


Just nu känns livet extra mycket som en enda långtransportsträcka, där inte döden är det mål jag suktar efter, utan framtiden. Den magiska, förgyllda, skimrande framtiden, som till exempel innehåller nästa års Urkult.

Det där med att leva i nuet, det har fungerat ett tag. Men nu får jag nog. Jag är sprängfylld av längtan efter ett liv i den där framtiden. Där jag föreställer mig att jag har ett hus, en make och ett gäng snälla, söta ungar. Där jag förverkligar alla mina drömmar och inte räds någonting. En framtid där jag vågar ta beslut och vara mig själv, och inte bara sitter här och väntar på att allt ska gå åt skogen så att jag får "rätt" att begrava mig i självömkan.

In absurdum

Hade en sömnlös ångestnatt inatt. Det slog mig än en gång att jag inte har något hem. "Hemma" kommer för alltid att vara huset i Mattmar. Men där bor en annan familj nu, och ingenting är som det ska. Kanske har de bytt ut köksluckorna som pappa målat så vackert, tagit död på de blommor och bärbuskar som växte på gården och säkerligen har de gjort hemmet till sitt.

Jag kommer troligtvis aldrig mer promenera på den lilla grusvägen, "vår" väg, eller längs järnvägen. Jag kommer aldrig mer sitta vid datorn och skriva poesi eller titta ut över kalhygget. Det finns alldeles för många "aldrig mer". Jag kommer inte kunna visa mina barn vart jag växt upp. Inte heller var smultronen var störst och sötast, vilken skogsglänta jag lekte i eller var gungställningen stod. Friggeboden där jag tillbringat många nätter, pappas kameramuseum, den läskiga källaren, allt är det nu någon annans. Det har det förvisso varit i några år nu, men det slog mig på nytt när jag åkte förbi i helgen.

Detta gör så väldigt ont för mig. Jag är ju helt galen när det kommer till att samla minnen, gärna i fysiskt format. Jag är så sentimental och känslosam när det gäller prylar och minnessaker, så ja, ni kan ju tänka er vilka känslostormar jag drabbas av när det gäller ett helt hus.

En av mina allra största rädslor är att de saker jag sparat ska försvinna på något vis, en brand är värsta farhågan. Vem vore jag då? Nästan alla de saker jag mer eller mindre motvilligt rensat bort har jag sedan saknat. Jag har sparat en hel del av mina gamla leksaker, för att kunna ta upp dem och minnas min barndom, och för att visa mina barn. Men inte heller dem kommer jag att kunna behålla, då de flesta är i plast och därmed fulla av gifter som jag inte vill utsätta barn för.

Ja, nu har jag ju inga barn än,och kanske får jag aldrig några. Jag vill bli odödlig, genom att föra såväl mina gener som minnen vidare. Vad är annars meningen med livet?

Ad infinitum

Jag har kommit ganska långt i plastbantningen, men på en del plan är det svårare, och jag hittar varje dag prylar som jag missat. Har en taklampa i vardagsrummet i plast, som sambon aldrig kommer gå med på att byta ut, så det får jag leva med. Dessutom några tidskriftssamlare från 70-talet, som jag ogärna bara vill kasta bort (de håller ju mycket bättre än de i papp). Blommornas innerkrukor är i plast, även om de flesta är planterade direkt i en ytterkruka.

Har nu även börjat fundera lite kring mitt förråd. I nuläget har jag främst kläder, papper och gamla leksaker (i plast, men som jag omöjligt kan skiljas från av sentimentala skäl) i pappkartonger. Detta fungerar ju hyfsat bra, men jag skulle vilja ha något mer stabilt och som skyddar bättre mot fukt och ohyra.Vet att det finns väldigt bra, stora plastbackar med lock som skulle var ypperliga för detta ändamål. Hur skulle ni resonera där? Är det ok att ha plast som förvaring i ett förråd? Man vistas ju i princip aldrig där, och det som förvaras där kommer generellt sett aldrig att användas.

I badrummet har jag en plastkorg till förvaring av handdukar, och den kan jag ju hitta ett bättre alternativ till, även om det är skönt med något så vattentåligt. Duschdraperiet är en annan sak jag tänkt på, har inte hittat något bra alternativ ännu, men har i alla fall inte den plastigaste varianten idag. Ikea-påsar är oumbärliga som tvättpåsar, fast jag har planer på att sy upp i tyg. Men där är det ju så att de är jättebra de gånger man behöver frakta blöt/fuktig tvätt.

I frysen bor fortfarande en del fryspåsar Har ännu inte tillräckligt mycket matlådor i glas/plåt för att kunna avvara dem till det ändamålet, men detta är helt klart jag har planer på att förändra. Mycket mat kommer ju i plastförpackningar också, och jag har inte orken/motivationen att packa om precis allt heller. Dessutom är grönsakslådorna i kylen i plast. Suck!

Saker jag troligtvis aldrig kommer att rensa ut (någon måtta får det vara!) är pennor, smycken, hushållsassistenten och min ypperliga hushållsvåg (lägger ändå det som vägs i en skål eller på en tallrik). Elektronik är ett annat svårt område. Hemmet är fullt av kablar med plasthölje,eluttag och annat trams. Vanliga bläckpennor är tillverkade av plast, men knappast i några sådana mängder att det är skadligt. Det är lätt för mig att hetsa upp mig för mycket och få en aning panik. Kan tänka mig att det blir ännu värre när jag får barn, då det är extra viktigt att de växer upp i en giftfri miljö. Någonstans måste jag ändå hitta en lagomnivå som fungerar för mig. Men vart är det egentligen rimligt att dra gränsen?

De mortuis nihil nisi bene

Livet just nu. Våren är påväg, solens strålar har trevande börjat kika fram, och deras värme är mer välkommen än någonsin. Det hotas med snöfall i helgen, men det gör det samma. Med våren kommer också förhoppningar och en längtan efter förändring. Men, våren kommer alltid att vara bitterljuv.

Idag är det 7 år sedan min pappa avled. Det var en långfredag, så påsken blir sig aldrig lik. Kommer aldrig sluta att sakna honom, men det är svårt att föreställa sig hur livet vore om han fortfarande fanns. Till hans minne har jag idag gjort två saker som han skulle ha gjort, sett Hoven Droven spela på Birka, samt fyndat på loppis. Ikväll tar jag en öl för honom.

Memento vivere

Alltså. (För övrigt mitt nya favoritord, har jag noterat) Livet just nu. Jag har nog aldrig förr varit fullt så här velig och vilsen. Inte ens små, till synes obetydliga beslut, klarar jag av att ta. Jag befinner mig i ett skede där jag har möjlighet att forma framtiden, både privat och på jobbet. Samtidigt som jag vet precis vad jag vill, så har jag inte den blekaste aning. Jag vill helst fly så fort ett beslut skall tas, men ändå inte låta någon annan ta dem åt mig. Fast samtidigt så önskar en del av mig verkligen att någon kunde ta min hand och antingen säga "Kom, kom med på äventyr!", eller helt enkelt krypa upp i soffan med mig och låta mig vara liten och svag en stund.

Jag behöver äventyr, samtidigt som jag plötsligt åtrår tryggheten mer än någonsin. Ena dagen älskar jag tillvaron, men nästa vill jag bara fly bort, från precis allt.  Känner inte igen mig själv, och det är smärtsamt. Om jag inte ens kan lita på mig själv, och att jag vet mitt eget bästa, vad/vem kan jag få förlita mig på? Är det meningen att livet skall vara såhär? När blir allt solklart?

Audaces fortuna iuvat

I månader har jag försökt sätta ord på den där känslan som hemsökt mig en lång tid nu. Det är bara att jag erkänner mig besegrad, för jag kommer aldrig hitta de rätta orden. Det finns så mycket jag vill säga, till så många personer. Men jag kan inte. Trots att jag vet att de svåraste orden är de som aldrig blev sagda.

Jag leker med mörkermonstret och ensamdjuret om dagarna. De har blivit mina vänner nu. De tycker om att krypa upp i mitt knä och bli kliade under hakorna. Och på något vis är det en trygghet att ha dem där, den välbekanta tyngden i bröstet.

   Jag grämer mig över det förflutna, eller drömmer om framtiden, aldrig klarar jag av att hantera nuet och göra ”här och nu” njutbart. Livet är ju faktiskt nu. Inte i går eller i morgon. Nu.

Men jag är liksom rastlös och vill springa framtiden till mötes med öppna armar, samtidigt som jag vill stanna, helst backa, tiden. Tänk att få vara 14 år igen, olyckligt kär, men ändå lyckligt ovetande om allt det elände som skulle dyka upp senare. Eller tänk att vara 19 år och världens lyckligaste. Det skulle räcka att spola tillbaks bara ett par veckor, till vardagskaos och små hoppfulla önskningar.

Jag har ju sedan barnsben haft en känsla av att jag aldrig kommer fylla 30 år. Jag hoppas såklart på ett långt och lyckligt liv, det är vad jag vill mer än någonting annat. Men ibland slås jag ändå av tanken att det kanske skulle vara bättre att dö än att leva ett liv man inte är nöjd med. Och tänk om jag aldrig hinner få det liv jag vill ha, då, i framtiden.

  Kanske kommer jag aldrig kunna uppskatta och njuta av den här tiden på året igen. Jobbiga minnen, födelsedag, julafton och nyårsafton. Dagar som kanske borde vara fantastiska, men det är de inte. Jag fyller snart 25 år, och jag vill inte, jag hinner inte! Inget av det jag skulle ha uppnått då har jag klarat. Jag skulle vara gift, och ha barn och framför allt leva med någon som älskar mig över allt annat.

När det för en tid sedan kändes som om kroppen inte skulle vilja låta mig fortsätta leva, då lovade jag mig själv att jag när/om jag mådde bättre skulle se till att leva i nuet och aldrig mer tänka ”tänk om” och låta rädslan styra mig. Det går ju sådär, måste jag erkänna. Men den innerliga och oövervinnerliga längtan efter mina drömmars framtid är ändå vad som får mig att orka, men jag måste verkligen lära mig att omfamna nuet och leva livet, innan det faktiskt är för sent, på riktigt.

Och jag hoppas att ni vet hur mycket ett vänligt ord, ett kort telefonsamtal eller en kram precis när man behöver den som mest, kan betyda!

Bona valetudo melior est quam maximae divitiae

Jag har visst glömt att skriva om allt det som händer, i detta som kallas livet. Vi har hunnit med en resa till Budapest, fylld av choklad, mörkt öl, unika barer, förgyllda rum och långa promenader. Men den innehöll också magont, hårda ord och en gnutta ångest. Vi kom hem till en annalkande höst som nu alltmer girigt slukar sommaren.

Den senaste tiden har tillvaron bestått av läkarbesök och bärplockning om vartannat. Började också studera, men slutade lika kvickt igen. Nu har förberedelserna inför julmarknaden på Jamtli börjat och jag har fullt upp med det, när jag inte jobbar. Får dock inte jobba så mycket som jag skulle behöva då det finns för lite att göra. Det blir hårt ekonomiskt framöver.

Längtar och drömmer om en framtid i ett hus på landet med en egen trädgård,fruktträd, bärbuskar, några höns, en fin liten familj och massor av kärlek. Jag vill vara där nu. Jag vill våga satsa på att starta ett eget litet företag. Men jag är rädd. Ständigt denna rädsla. Jag behöver någon som tar mig i sin famn, viskar kärleksfulla ord och intalar mig att jag vill, vågar och kan.

Bene diagnoscitur, bene curatur

Ja. Det var väldigt länge sedan jag skrev något här nu. Så många gånger har jag varit på väg, men orden har liksom inte riktigt hittat fram. Har hunnit med Urkult, årets höjdpunkt och den enda plats där jag känner mig helt och hållet som en hel människa. Blev dock bara en och en halv dag där, för sedan bar det av mot Dalarna och bröllop. Är så glad att jag fick vara med och fira Simon och Melas kärlek. Drömmer om den dag då någon kan älska mig lika mycket som de älskar varandra. Tvivlar på att det kan ske dock.

Nu bär det snart av mot nya äventyr, om min kropp vill samarbeta det vill säga. Den kommer på nya saker att ställa till med hela tiden. Nu är det öronen som strular, och av penicillinet får jag mindre trevliga biverkningar. Och av behandlingen mot biverkningarna får jag nya biverkningar. Använder just nu tre olika läkemedel, och hoppas att det ska ge sig.

Quod medicina aliis, aliis est acre venenum

Ett av mina mål i livet är uppnått, och det är verkligen skönt. Men andas ut och njuta hinner man liksom aldrig med. Det enda jag hade att se fram emot i sommar, Urkult, blir troligen inte av för min del, trots köpta biljetter. Jag har också blivit påmind om, och fått fortsätta sona för, ett misstag jag begick för över ett år sedan och som jag helst av allt ville glömma. Det är tråkigt och jobbigt att vara jag nu. Tillvaron är inte helt tillfredsställande och förändringar måste ske, men i vilka former är ännu oklart. Jag tänker i varje fall inte acceptera att ha det såhär. Jag har makten att förverkliga mina drömmar, och ingen ska få ta det ifrån mig. Med eller utan vänskap, kärlek och stöd så ska jag kämpa vidare, och det utan att trampa någon på tårna!

Non ut edam vivo, sed ut vivam edo

Jag gav mig själv som löfte att vi när jag också fått en inkomst skulle försöka handla allt mer ekologisk mat. Det är utmanande ibland, blir mycket dyrare och det är mycket man får avstå från. Försöker också att göra klokare val vid alla nyinköp av olika saker till hemmet.

Plastbantningen fortgår, men det måste få vara en förändring över tid, liksom bortrensningen av övriga giftinnehållande ting. Att byta ut allt i en hast skulle bli vansinnigt dyrt (exempelvis köksredskap i trä och rostfritt är inte gratis). Förbrukningsvaror av sämre slag ser jag till att använda upp istället för att bara kasta dem som många tycks göra. För mig känns det bättre att använda dem när de nu ändå är tillverkade och inköpta, för att sedan göra klokare val vid nästa inköp.

Det finns plastsaker jag aldrig kommer göra mig av med. Och det finns matvaror jag kommer ha svårt att avstå från. Men istället för att straffa mig själv för de mindre bra val jag gör som konsument, så försöker jag att berömma mig själv för de bra saker jag faktiskt gör.

Jag är inte perfekt, och jag är inte fanatisk. Jag vill på sikt skapa ett tryggt och kärleksfullt hem där eventuella framtida barn kan växa upp utan att få i sig mängder av gifter. Ibland känns det helt jäkla hopplöst. Hela tider kommer nya rapporter om skadliga produkter.  Även ekologiska varor visar sig innehålla skadliga ämnen och det tar liksom aldrig slut på eländet. Tycks inte finnas något eller någon man kan lita på. Allt verkar handla om ekonomisk vinning och ingen hänsyn tas till hälsa och miljö...

Men som sagt, bättre att göra några medvetna val än inga alls. Ibland måste det få duga att försöka. Förändring behöver ske även på högre nivå, men kan jag göra något för att påverka så måste jag försöka, och du med!

Ubi pus, ibi evacua

Förra veckan var ganska ångestladdad, förutom den vanliga dosen ångest kring allt som händer i vardagen, så tillkom även en dos beslutsångest. Kunde inte riktigt bestämma mig för om jag skulle åka ner till Stockholm och Vintagebloppis eller inte. Fick sedan veta att jag var en av de utvalda som skulle få vara volontärer (vilket jag ansökt om tidigare), så bestämde jag mig till sist för att åka, mycket tack vare min systers ord "det är bättre att ångra något man gjort än att ångra det man inte gjorde".

Det blev faktiskt en riktigt trevliga dag i den kungliga huvudstaden och på Kristinehovs malmgård. Fick möjlighet att träffa några av mina favoritbloggerskor, till exempel Elsa Billgren och Jessica Silversaga, och hjälpa dem med förberedelserna. Det var gott om trevliga, fina människor och det var riktigt roligt att få vara med.

Jag är ju en "dålig" bloggare då jag ofta lyckas glömma bort att ta bilder. Försöker ju att fokusera på nuet och vara helt närvarande, då känns det inte lika viktigt att fotografera det som att uppleva det. Men ni kan ju kika in till exempel hos Emma och Annika för supertjusiga bilder från dagen.

Hann inte riktigt med att kika och fynda så mycket som jag önskat. Många ljuva klänningar försvann under den första timmen då jag satt i entrén. Fick i alla fall med mig ett par hem. Upptäckte dock till min stora besvikelse att den ena av dem var alldeles fläckig, något som inte synts i det dåliga ljuset på bloppisen. Jättetråkigt!



Några stackars bilder lyckades jag ju i alla fall skrämma fram


Selfie innan avgång mot Sthlm

Kristinehovs malmgård

Förberedelserna i full gång

Finaste Silversaga och hennes Simon

Stort tack till alla inblandade för en fin dag!

Ira furor brevis est

Trodde mig ha chansen att förverkliga ett par av mina stora drömmar, men gjorde något så idiotiskt som att tänka positivt. Självklart gick det åt skogen. Det må vara patetiskt, men jag upplever det faktiskt så att de gånger jag verkligen trott på mig själv är de då det gått allra sämst. Är man däremot beredd på det värsta så kan man ju ha turen att bli glatt överraskad någon gång.

När man behöver folk i sin närhet som allra mest så är de aldrig där, det är något jag fått erfara allt för många gånger nu. De armar som borde hålla om mig, skjuter mig istället ifrån sig. Jag vill ha ut så mycket av livet, men vet inte om jag klarar någonting utan något så grundläggande som en famn att söka tröst och skydd i.

För övrigt är jag väldigt förbannad just nu, en ganska befriande och skön känsla på sitt vis. Åtminstone så föredrar jag den framför sorgen, självömkan och ångesten som lär infinna sig snart.

Auri sacra fames

Tillbaka till vardagen efter en spännande helg. Tiden kryper fram långsamt och jag kämpar mig fram genom arbetsdagarna. Att alltid låta/vara glad, alert och hjälpsam tär på krafterna. Jag försöker tänka att varje kund skall få den bästa versionen av mig. Men det är svårt ibland, och framförallt blir det jobbigt när jag faktiskt inte kan hjälpa kunden, och han/hon blir arg och upprörd. Jag finner det jobbigt att inte kunna allting, och vara tvungen att fråga folk runt omkring väldigt ofta. Kanske är detta inget jobb för någon med mitt kontrollbehov. Fast när man får någon som riktigt uppskattar den hjälp de får, och kanske till och med kostar på sig några extra vänliga ord, ja då känns det underbart. Ska tilläggas att de allra flesta kunderna är glada och trevliga.

I övrigt står livet till synes still. Det råder fullkomligt kaos inom mig. Jag vill planera framtiden och se till att drömmar förverkligas. Men tycks på något vis bli handlingsförlamad. Ångest och rädsla är mina ständiga följeslagare när jag inte är på jobbet (för där har jag ganska fullt upp med andra tankar). Det ska bli spännande att se hur livet ser ut om några månader. Kanske är jag då ett steg närmare det liv jag vill ha. Eller också inte.

Si tacuisses, philosophus manisses.

Det är så mycket på gång i livet nu, och jag tar en dag i taget för att ta mig framåt. Jag längtar ständigt efter något i framtiden, och ser då nuet enbart som en transportsträcka. Just nu är det helg och vila som är lockande, och den eventuella tidpunkt någon gång framöver då jobbet inte längre är jättesvårt.

Jag må vara en bortskämd och lat människa, men har oerhört svårt att begripa hur jag ska hinna med att leva när jobbet tar all tid och energi. Jag vill älska det jag gör, så att jag faktiskt kan uppskatta nuet.
Något jag verkligen uppskattar är min fina älskling som hjälper mig att få vardagen att gå ihop.

Vae victis

Ibland undrar jag om det är så att jag är för lat eller feg för att vara lycklig. Jag önskar att jag kunde programmera om hjärnan så att det där bara föddes positiva tankar. Vet att det går att förändra sitt tankemönster, men det kräver tid och envishet, något som jag tycks sakna numer.

Veckan har bland annat bjudit på pälsängrar i garderoben och andra motgångar. Men nu är det äntligen helg, och vi har storstädat lägenheten (främst garderoben) och solen skiner. Dessutom premiärsov vi vår nya säng inatt, den är vansinnigt skön.

Så jodå, stundom är livet riktigt fint.