Odi et amo

Mitt hjärta blöder
av längtan till dig
till den
du en gång var
helt oförställd och ärlig

När du ler
ger mina knän vika
och jag faller
rakt ned i din
trygga, starka famn

Jag önskar
att bara få vila
där
en liten stund
i tryggheten och värmen

Habent sua fata libelli

Idag har jag läst igenom gamla dikter. Det är helt sjukt egentligen, vilket ordförråd och aldrig sinande inspiration jag hade förr. Och jag visste allt om livet och kärleken, fast kanske ingenting egentligen. Jag älskade så innerligt, och kände den djupaste av smärta. Idag är känslorna mer avtrubbade. Kanske kommer jag aldrig mer att älskas eller älska såsom jag gjorde då, för ca 10 år sedan. Var tog orden vägen? Jag har inte skrivit på många år, och saknar det innerligt.


Här är en dikt jag skrev under en lektion 2007;

Du får min mask att krackelera
tusentals sprickor

älskling jag är tom nu

min värld raserar och

jag tappar bort det jag

trodde var

mig själv

Jag tar av mig masken

och jag dansar

naken in i din famn

ett tomt ark för dig

att måla en tavla på

precis så som du vill

ha mig

Men jag talar till en döv

med en stämma så stum

välj mina ord

och vi skall

förstå varandra

på helt rätt sätt

baby

Kommunicerar enbart med närhet

masturberar

till tystnadens makt

du har mig avklädd

och missbrukar

libidons styrka

igen

Om du öppnar alla inre dörrar

som jag

och ger mig fritt tillträde

till dina rum

så skall du få

min tillåtelse att

låsa ibland

Eskapismen är vår bästa vän

och du är den

ljuvaste av drömmar

jag flyr så gärna

till dig

men du är

någon annanstans

Och här är en annan gammal (2006 kanske?) goding om att älska någon man kanske inte riktigt kan få:

Alla vet vi väl 
att den förbjudna frukten
är den mest delikata
och dess
sötma smeker
alla mina sinnen
såsom dina kyssar
gör

Jag blir ej förvisad
ut ur paradiset
för den glupska tugga jag tar
det 
är 
i himmelriket jag hamnar
och vår kärlek 
borde inte få vara
fel


Du strålar älskling
och jag blir bländad
av detta fantastiskt
fina
skimmer
jag svävar som bland molnen
in i din 
famn


Dina vrår och skrymslen
vill jag söka skydd
och leka
bland
såsom
du brukar 
gömma dig
tätt intill och i
mig


Vi badar 
i kärlekens
gyllene sjö
simmar
tillsammans
men jag vill ha
fastland baby
stadig mark under
fötterna

Jag vill slippa gråta mer
min högsta önskan är att
få vara rätt för dig
igen
och 
att du ska låta mig
vara närmast och dela livet
jag lovar att du inte ångrar ditt
val

Experto crede

Vissa saker tål att upprepas.


Enfaldiga älskande
är ni så förblindade
att ni inte sanningen ser?

Viskar ni sällan kärleksord,
har de för längesedan 
tagit slut?

Jag har varit där 
många gånger förr
Det är så att

känslorna har svalnat
ni håller inte längre hand
och ni förnekar 

att han är otrogen
och att hon söker efter lycka
någon annanstans

Knulla mig, våldta min själ,
lemlästa min längtan
men våga aldrig, aldrig
tala med mig om detta
med att älska

Margaritas ante porcos iacere

Med hjärtat blottat
i mina händer
gav jag det till dig
och
du flydde
som om
vore det
den värsta av gåvor


bland förmultnande löv
och grus
i novemberdiset
återfinns det nu
ensamt och trasigt
ständigt utsatt
för sparkar
och glåpord

Tempus fugit

En flera år gammal dikt, som jag kände att det var dags att damma av.



Förgätmigej

längtans blå blomma
så ljuvlig, så skör
jag plockar 
för att ge 
till dig
snälla älskade
förgätmigej

citronvingad fjäril
färdas så lätt
med underbart
doftande 
midsommarbris 
till mitt hjärtas 
gyllene paradis


svävande vals
på glittrande
daggvåt äng
i gryningen
blåklocka och viol
viskar i kör
till toner av fiol 


vår kärlek blott en dröm
eller kanske en verklighet
du försvann
för tidigt
i dimman
sprang mellan blåbär
och rara smultron
jag väntar här


längtans blå blomma
så ljuvlig, så skör
jag plockar 
för att ge 
till dig
snälla älskade
förgätmigej

Concordia parvae res crescunt, discordia maximae dilabuntur.

Att skriva bara för skrivandets skull. Skriva om en spontantripp till Uppsala, om en tom lägenhet med kala väggar mot vilka orden ekar hotfullt, studsar tillbaka med ökad styrka och hårdhet.

  Att skriva om honom, den vackraste virvelvindspojken med snälla ögon och trasselsuddsskägg. Med händer sträva och märkta av hårt arbete och kroppen så stark och smärt med spelande muskler i solnedgången.

Att låta orden komma fram av sig själva, nedpräntas genom fingrarnas dans på tangentbordet. Först trevande, sedan allt ivrigare, flödande som en vårflod. Virveldansande.

Förnimmelse. Den lekfulla dansen påminner om barndomen med barfotasomrar och daggvåta gräs. Så naivt och skört. En tid då orden ännu inte tagit form inom barnet. En tid då nuet var det enda viktiga.

Att gräla med det där lilla ordet som envist ligger inom en och vägrar att komma ut. Det lilla magiska, tjuriga ordet som måste lirkas med för att låta sig nedtecknas. Befrielsen när man sedan sedan får låta det omfamnas, omgivet av andra väl valda ord, som för att visa att det aldrig behöver vara ensamt igen.

In spiritu et veritate

Känner att den här gamla dikten jag skrev till mammas 60-årsdag kan passa bra en dag som denna, det är ju trots allt morsdag. 



Hur ska jag kunna tacka dig
som givit mig
den största utav gåvor?

Hur ska jag kunna tacka dig
som givit mig
livet?

Jag kan inga ord
som kan beskriva
så mycket tacksamhet,
och kärlek
som jag känner

Jag kommer för evigt
att stå i skuld till dig,
aldrig kommer jag
att kunna
betala tillbaka

Utan dig, ingen jag,
ty du gav mig livet
och lärde mig
hur det skall levas
 
Mamma, du vet väl
att du för mig,
är bäst
i hela världen?

Mitt krig

Har skrivit kontakt på lägenhet, och planerar att flytta in nästa helg. Är bara andra hand, men får duga så länge. Det känns bra, men också fruktansvärt jobbigt såklart. Vill inte leva nedpackad igen, och vet inte hur jag ska klara mig utan en händig karl som löser alla problem åt mig. Och så är det ju själva flytten förstås, har inte riktigt räknat ut hur den ska gå till än, är som så väldigt beroende av andra för att klara av det. Och alla grejer jag måste lämna kvar, allt som måste köpas nytt och allt det som var vårt gemensamma hem blir nu något helt annat, något halvt.

Men vi kan ju inte bo så här längre heller, även om det delvis gått över förväntan. Mitt liv måste få bli mitt, bara mitt. Jag behöver få bjuda hem vem jag vill och framför allt öva mig på att vara ensam igen. Men det finns någon jag så småningom vill låta komma nära.

Bjuder på en dikt jag skrivit i kursen Kreativt skrivande, Litterär gestaltning.

Som från

tomma intet

kom du

och jag

föll

med ens

pladask

som en kliché

Hjälplöst

kravlar jag

omkring

i ett kaotiskt

virrvarr

av känslor

och

förtvivlan

För du är

du är allt

det

jag alltid

vetat

att jag

inte

ville ha