Optimum medicamentum quies est

Tänka sig, på något vis så rullar livet på trots att jag inte har något jobb att gå till om dagarna. Dessvärre får jag inte så mycket vettigt gjort som jag ju borde nu när jag har all tid i världen. Det går så fort att tappa alla rutiner och plötsligt har jag legat i soffan och lyssnat på Creepypodden och läst bloggar i en hel dag. Jag börjar bli rastlöst nu och vill verkligen ha något att göra. Ska jag våga starta eget, eller börja plugga? Ska jag fortsätta jobbsökandet och hoppas att jag hittar rätt? Jag hatar verkligen att ta beslut som känns livsavgörande, i alla fall när ingen håller mig i handen och lovar att det blir bra. Vill ju verkligen inte befinna mig här, där jag är just nu. Det var sannerligen inte så här livet skulle bli. Just nu har jag så ont i magen att något annat än soffläge är nästan omöjligt, stressar jag upp mig så straffar det sig...



Sedan senast har jag hunnit med en hel del pyssel, ett par biobesök, bowling, några fikor med fina vänner och såklart midsommarfirande. Just midsommarafton blev väldigt lugn och inte alls sådär drömmig som jag hoppats, men det hade sina skäl.



                          Slipade och oljade en gammal dörr, som nu tjänar som sänggavel

 

 

 

Gjorde egen giftfri bodybalm och deodorant

 

 

 

Midsommar, med nygjord krans

 

 

 

                                                    Midsommar, senare på kvällen

 

 

Även Boston fick en krans såklart

 

 

Vacker utsikt när man fikar vid Hara Ångbåtsbrygga

 

 

 

Nemo nascitur artifex.

Det finns inte så mycket att skriva om i tider som denna. Livet rullar på och jag fortsätter att kämpa. Allt kändes hopplöst i några dagar, och jag var så nära att ge upp precis allt. Men sedan insåg jag hur farligt det skulle vara, så nu är jag tappert ihärdig för att få livet att bli såsom jag vill ha det. Stundom kommer den där känslan av att det är omöjligt tillbaks, men jag vägrar att låta den segra. Jag vill, jag kan och jag måste!

Praktiken går bra och jag börjar bli redo för nya utmaningar där. De kommer dock om ett par veckor som det verkar, antingen i form av administration eller inkommande samtal, spännande vilket som! I nuläget gläds jag åt de svar man får (svarsfrekvensen är ingen hit), och särskilt mycket åt de samtal där kunderna är glada och trevliga och jag får ge dem ny information. Man stöter på mycket underliga frågor och åsikter, men det är kul och intressant att lära sig hur man skall hantera dessa.

I övrigt så har jag den senaste tiden saknar några av mina vänner extra mycket. Det gör ont när de inte finns där när de behövs som mest. Hoppas verkligen att de inte försvunnit för gott. Någon som alltid finns där, även om jag ibland blir tokig på honom, är min finaste lillkille!

Omnium rerum principia parva sunt

Snacka om att jag är lyckligt lottad som har den här lillprinsen i mitt liv. Han kan verkligen alltid muntra upp mig, och har ingenting emot de dagar då vi bara ligger i soffan och myser, även om han såklart tycker mycket om de mer aktiva också. Han dömer mig aldrig och är generös med pussar. Det är helt otroligt vad jag älskar honom!

Numquam se minus solum quam cum solus esset

Kan man annat än att vara glad när man har en sådan här sötis i knät? Och den där tungan, den tycks ibland vara så ofattbart lång, och kan komma flygandes och ge attackpussar när man minst anar det. <3

Nam et ipsa scientia potestas es.

Styrka. Att inte låta sig slukas av den mörka, kalla, ruggiga hösten som snart förtärt alla färgglada löv och inte låter några solstrålar tränga fram. Jag vet allt för väl vad som väntar. Jag vet hur jag brukar må. Men i år säger jag nej.


Det är tur att jag har den här finingen vid min sida. Även om jag blir tokig på honom ibland så kan han konsten att muntra upp mig, min lilla pussgurka! Också har jag ju min andra fining också såklart, men han är inte fullt lika generös med pussar ;)

Ulula cum lupis, cum quibus esse cupis!

5 saker jag älskar med Boston:

* Jag älskar hur han buffar in sig under täcket och kurar ihop sig vid mina knäveck när vi ska sova

* Jag älskar hur han sitter fint och gör vacker tass när han vill bli kliad på magen

* Jag älskar hur stolt han ser ut när han har hittat en riktigt fin pinne

* Jag älskar hur han kan titta på mig som om han tänkte "men är du helt dum i huvudet!?"

* Jag älskar hans stora öron och att han är alldeles unik, både till utseendet och  personlighet



Min finaste lilla kille! <3

Deleatur

Idag kastrerades Boston. Det var fruktansvärt att lämna honom alldeles orolig och arg på Djursjukhuset. Som tur är så gick allt bra. Annars hade jag aldrig någonsin förlåtit mig själv, klarar inte att förlora någon av mina älskade. Nu ligger han med en tratt på huvudet och gnäller konstant, min stackars lillskrutt. Känner mig som en hemsk människa som utsatt honom för detta. Men sådan är jag. Hemsk, tjatig och krävande.

När jag vet vad jag vill ha så ger jag inte upp i första taget. Dock använder jag ofta fel strategier. Är dessutom för det mesta väl medveten om mina misstag redan när de begås, ändå har jag en tendens att upprepa dem. Hur kan någon, hund eller människa, stå ut med mig?

Det jag vill ha mest av allt just nu är kärlek och trygghet, samt rutiner i vardagen, men samtidigt utrymme för spontanitet och äventyr. Allt detta får jag förvisso av Boston, men jag vill så gärna ha mitt hjärta hos mig också. Fast kanske förtjänar jag det inte, kanske begär jag för mycket.

Memories

Idag är jag i Mattmar och går igenom gamla grejer. Har tittat på gamla fotografier och rensat ut massvis av dåliga bilder. Kan inte begripa varför jag sparat foton som är så suddiga att det är omöjligt att avgöra vad de föreställer, och alla fruktansvärt osmickrande bilder på mig... Man vet inte om man ska skratta eller gråta åt min fulhet. Men det fanns fina bilder också, där jag i min ungdom var så vacker och oförstörd. Tyvärr hade jag inte en aning om det då.

Hittade några gamla kärleksbrev med. Jag har minsann blivit lovad evig kärlek några gånger, ändå sitter jag här helt ensam och gråter floder över de vackra ord som skrivits till och om mig. 

Det har också blivit mysiga promenader med Boston i en vitglittrande vintervärld. Det har varit en fantastiskt vacker dag. 

 Det finaste man har sätter man på bordet...

Snö och solsken.

Världens sötaste lilla hus, som ett litet dockhus. Skulle inte tacka nej till det. 

Jul

Jag somnade med ett stort leende på läpparna igår, tyvärr var det inte kvar när jag vaknade i morse. Jag tog mig ändå ann dagen med ett ganska bra humör. Julafton är en av de dagar på året då jag känner mig som allra mest ensam och oälskad. Men det har varit en fin dag, det har det. Inte särskilt märkvärdig, men helt okej. Busiga, sockersöta ungar, fina julklappar och massor av god mat och sötsaker. Vad mer kan man begära? En hand att hålla, en famn att vila i och ett hem att återvända till kanske vore något.

Jag är glad att jag i alla fall har den här finingen hos mig!

Boston

Hunden är verkligen människans bästa vän. Boston låter mig inte vara sängliggandes hela dagen. Antingen kommer han och gnäller för att han vill ut och får mig på så vis att kliva upp, i alla fall för en stund, eller också så kommer han med någon leksak och talar om att han så gärna vill leka.

När jag gråter slickar han genast bort tårarna, som om han inte tål att se dem. 

Han är allt jag har nu. Det är för honom jag håller mig vid liv.