Idag kastrerades Boston. Det var
fruktansvärt att lämna honom alldeles orolig och arg på
Djursjukhuset. Som tur är så gick allt bra. Annars hade jag aldrig
någonsin förlåtit mig själv, klarar inte att förlora någon av
mina älskade. Nu ligger han med en tratt på huvudet och gnäller
konstant, min stackars lillskrutt. Känner mig som en hemsk människa
som utsatt honom för detta. Men sådan är jag. Hemsk, tjatig och
krävande.
När jag vet vad jag vill ha så ger
jag inte upp i första taget. Dock använder jag ofta fel strategier.
Är dessutom för det mesta väl medveten om mina misstag redan när
de begås, ändå har jag en tendens att upprepa dem. Hur kan någon,
hund eller människa, stå ut med mig?
Det jag vill ha mest av allt just nu är
kärlek och trygghet, samt rutiner i vardagen, men samtidigt utrymme
för spontanitet och äventyr. Allt detta får jag förvisso av
Boston, men jag vill så gärna ha mitt hjärta hos mig också. Fast
kanske förtjänar jag det inte, kanske begär jag för mycket.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar