tisdag 25 juni 2013

Deleatur

Idag kastrerades Boston. Det var fruktansvärt att lämna honom alldeles orolig och arg på Djursjukhuset. Som tur är så gick allt bra. Annars hade jag aldrig någonsin förlåtit mig själv, klarar inte att förlora någon av mina älskade. Nu ligger han med en tratt på huvudet och gnäller konstant, min stackars lillskrutt. Känner mig som en hemsk människa som utsatt honom för detta. Men sådan är jag. Hemsk, tjatig och krävande.

När jag vet vad jag vill ha så ger jag inte upp i första taget. Dock använder jag ofta fel strategier. Är dessutom för det mesta väl medveten om mina misstag redan när de begås, ändå har jag en tendens att upprepa dem. Hur kan någon, hund eller människa, stå ut med mig?

Det jag vill ha mest av allt just nu är kärlek och trygghet, samt rutiner i vardagen, men samtidigt utrymme för spontanitet och äventyr. Allt detta får jag förvisso av Boston, men jag vill så gärna ha mitt hjärta hos mig också. Fast kanske förtjänar jag det inte, kanske begär jag för mycket.



Inga kommentarer :

Skicka en kommentar