Concordia parvae res crescunt, discordia maximae dilabuntur.

Att skriva bara för skrivandets skull. Skriva om en spontantripp till Uppsala, om en tom lägenhet med kala väggar mot vilka orden ekar hotfullt, studsar tillbaka med ökad styrka och hårdhet.

  Att skriva om honom, den vackraste virvelvindspojken med snälla ögon och trasselsuddsskägg. Med händer sträva och märkta av hårt arbete och kroppen så stark och smärt med spelande muskler i solnedgången.

Att låta orden komma fram av sig själva, nedpräntas genom fingrarnas dans på tangentbordet. Först trevande, sedan allt ivrigare, flödande som en vårflod. Virveldansande.

Förnimmelse. Den lekfulla dansen påminner om barndomen med barfotasomrar och daggvåta gräs. Så naivt och skört. En tid då orden ännu inte tagit form inom barnet. En tid då nuet var det enda viktiga.

Att gräla med det där lilla ordet som envist ligger inom en och vägrar att komma ut. Det lilla magiska, tjuriga ordet som måste lirkas med för att låta sig nedtecknas. Befrielsen när man sedan sedan får låta det omfamnas, omgivet av andra väl valda ord, som för att visa att det aldrig behöver vara ensamt igen.