Audaces fortuna iuvat

I månader har jag försökt sätta ord på den där känslan som hemsökt mig en lång tid nu. Det är bara att jag erkänner mig besegrad, för jag kommer aldrig hitta de rätta orden. Det finns så mycket jag vill säga, till så många personer. Men jag kan inte. Trots att jag vet att de svåraste orden är de som aldrig blev sagda.

Jag leker med mörkermonstret och ensamdjuret om dagarna. De har blivit mina vänner nu. De tycker om att krypa upp i mitt knä och bli kliade under hakorna. Och på något vis är det en trygghet att ha dem där, den välbekanta tyngden i bröstet.

   Jag grämer mig över det förflutna, eller drömmer om framtiden, aldrig klarar jag av att hantera nuet och göra ”här och nu” njutbart. Livet är ju faktiskt nu. Inte i går eller i morgon. Nu.

Men jag är liksom rastlös och vill springa framtiden till mötes med öppna armar, samtidigt som jag vill stanna, helst backa, tiden. Tänk att få vara 14 år igen, olyckligt kär, men ändå lyckligt ovetande om allt det elände som skulle dyka upp senare. Eller tänk att vara 19 år och världens lyckligaste. Det skulle räcka att spola tillbaks bara ett par veckor, till vardagskaos och små hoppfulla önskningar.

Jag har ju sedan barnsben haft en känsla av att jag aldrig kommer fylla 30 år. Jag hoppas såklart på ett långt och lyckligt liv, det är vad jag vill mer än någonting annat. Men ibland slås jag ändå av tanken att det kanske skulle vara bättre att dö än att leva ett liv man inte är nöjd med. Och tänk om jag aldrig hinner få det liv jag vill ha, då, i framtiden.

  Kanske kommer jag aldrig kunna uppskatta och njuta av den här tiden på året igen. Jobbiga minnen, födelsedag, julafton och nyårsafton. Dagar som kanske borde vara fantastiska, men det är de inte. Jag fyller snart 25 år, och jag vill inte, jag hinner inte! Inget av det jag skulle ha uppnått då har jag klarat. Jag skulle vara gift, och ha barn och framför allt leva med någon som älskar mig över allt annat.

När det för en tid sedan kändes som om kroppen inte skulle vilja låta mig fortsätta leva, då lovade jag mig själv att jag när/om jag mådde bättre skulle se till att leva i nuet och aldrig mer tänka ”tänk om” och låta rädslan styra mig. Det går ju sådär, måste jag erkänna. Men den innerliga och oövervinnerliga längtan efter mina drömmars framtid är ändå vad som får mig att orka, men jag måste verkligen lära mig att omfamna nuet och leva livet, innan det faktiskt är för sent, på riktigt.

Och jag hoppas att ni vet hur mycket ett vänligt ord, ett kort telefonsamtal eller en kram precis när man behöver den som mest, kan betyda!