Jag lever. Ifall ni undrade. Men det bor ett stort, svart ångestmonster i mig och nästan varje andetag är smärtsamt. Jag försöker tänka på alla de som har det värre, att mina problem är världsliga, och obetydliga. Några av de finaste människorna jag känner har stor sorg just nu, och det gör mig så ont att jag inte kan bära smärtan åt dem, men det känns ändå som om min kropp försöker absorbera allt tungt och mörkt i hela världen.
Men det finns ljusglimtar. När jag kommer till en lugn och fin plats, solen skiner och vyn är oslagbar, då kan jag fylla lungorna och känna lugnet sprida sig i kroppen, om än bara för en stund. När jag möts av en välkomnande famn då den behövs som mest, då orkar jag lite till.
Älskade brallan, jag önskar såklart inte att du skulle ta på dig vår sorg även om du kunde. Din egen ångest är svår nog och jag vill inte att du ska ha den heller. Vi klarar det här, det är tufft de stunder då verkligheten når in till ens lilla försvarsbubbla, men vi klarar det. Jag är i Örebro nu men åker upp igen på fredag och stannar åtminstone till den 23 då begravningen är och förmodligen några dagar till efter det. Skulle du vilja ses någon dag? Tusen kramar <3
SvaraRadera