Quia natura mutari non potest idcirco verae amicitiae sempiternae sunt.

Lucka nr 20 i Emilys kalender; berätta om din student

Min student. Ja, jag kan inte påstå att jag var särskilt glad den dagen. Det kändes mest väldigt tråkigt att tvingas lämna skolan som var som ett andra hem, där personal och elever var en enda stor familj och jag trivdes så oerhört bra.

Dagen inleddes med den obligatoriska champagnefrukosten i badhusparken. Det var snålblåst och kallt, och luften var full av både rädsla och förväntan. Jag var verkligen rädd för att kliva ut i det "riktiga" livet, men har nog fortfarande inte tagit steget, egentligen. Det mousserande vinet gjorde sitt och när det var dags att gå upp till skolan så var vi nog alla lite lätt berusade. Rektorn och någon lärare höll tal, jag kan tyvärr inte påstå mig minnas vad som sades. Och vi gick sedan ner till badhusparken igen, där vi en och en blev uppropade på scenen inför släkt och vänner, för att mottaga slutbetyget.

Sedan var det dags att åka flak, något som alla studenter i och kring Östersund gör. Man försöker att överrösta varandras musik och i dekorering av flaken, också åker man runt, runt i stan, samtidigt som man flitigt dricker alkohol. Det var kallt, och många av mina kompisar var på ett annat flak, men kul var det såklart ändå. Min nya kärlek T kom och klättrade upp på flaket i farten (som såklart var väldigt låg), för att ge mig en puss, och det kommer jag aldrig att glömma.

Sedan åkte jag hem till Mattmar, där släkt och bekanta väntade med presenter och lyckönskningar. Alla ville titta på mitt betyg, och var väldigt imponerade, själv var jag mest rastlös. Åkte sedan tillbaka in till Östersund där jag och lite folk förfestade hemma hos mig. Antar att vi också hängde i Österängsparken, vilket är tradition. En kompis till mig var jättefull och gjorde att jag missade studenttalet vid 12-slaget, som en skolkamrat höll. Men stod i alla fall på rådhustrappan med stans alla studenter, som sig bör. Kommer ihåg att jag var nyförälskad och oerhört sorgsen på samma gång. En av mina allra käraste kompisar var väldigt ledsen och grät. Och jag avskydde tanken på alla de underbara människor jag skulle komma att förlora kontakten med. Sorgen över att min pappa inte fick uppleva denna dag, eller se mina bra betyg som jag sett till att få för att göra honom stolt, fanns såklart med. 

Tror att det var det året (har firat många studenter, så kan missta mig) jag och T låg under en filt i österängsparken när morgonen började närma sig, och hånglade, men hela tiden blev störda av folk som undrade om vi skulle sova där. Dagen avslutades i alla fall i hans famn, och så började den, mitt livs bästa sommar.

Jag höll i alla fall kontakten med de allra finaste, men saknar gemenskapen, inspirationen och atmosfären på världens bästa skola. Som rubriken till detta inlägg säger; Eftersom naturen inte kan förändras är all sann vänskap för evigt. 

Har tyvärr inga bilder som passar sig att lägga upp, och jag har inte riktigt fastnat på bild som det verkar. Här är i alla fall en när jag tagit emot mitt betyg.