måndag 23 december 2013

Numquam se minus solum quam cum solus esset.

Lucka nr 23 i Emilys kalender: berätta om en gång när du kände dig ensam

Oj. Vad svårt. Jag har känt mig ensam väldigt många gånger. I högstadiet kände jag mig ofta osynlig till och med, men det var till viss del självvalt. Den senaste tiden har jag känt mig väldigt ensam för att vänner dragit sig undan, inte hört av sig och så vidare. Många är de kvällar då jag suttit ensam hemma medan "alla andra" varit ute och roat sig. Men allra mest ensam var jag nog i samband med att T lämnade mig förra året. Först var det ensamheten i vårt gemensamma hem när han valde att vara någon annanstans, och sedan en ännu större ensamhet och smärta när jag flyttade till en egen lägenhet. Efter nästan fyra år som sambo kändes det fruktansvärt jobbigt. Hade jag inte haft Boston vet jag inte hur jag hade överlevt. Jag känner mig ganska ensam nu under julen också, trots att jag har folk omkring mig. Men blir man inte sedd och uppmärksammad, så kommer den där stora ensamhetskänslan smygandes, i form av en klump i bröstet och mörker.

Kom att tänka på en av de otaliga dikter jag för länge sedan skrivit på temat som innehåller frasen "jag är för liten för att vara ensam i något så stort som ensamheten", men hittar inte den, så slänger in en annan. Den här heter faktiskt Ensamheten, och den skrev jag för ganska exakt 10 år sedan.



           Jag flög en natt över stan. 
      Månen strödde sitt silver över gatorna. 
       Då såg jag den för första gången, ensamheten.
         Du stod där, med de andra. 
   Mitt ibland dem stod du, ändå var du som osynlig.
         De skrattade, och såg ut att ha kul.
         Din tomma blick, vad såg den?
         Vem försökte du lura med ditt leende?
          Ditt leende som inte nådde ögonen.
          
          Men så kom han emot dig.
         För en sekund tindrade dina ögon 
         i kapp med stjärnorna.
          Du såg verkligen lycklig ut.
         Kunde det vara så att han såg dig?
 Ett slag. Det träffade dig i magen.
          Vad trodde de egentligen, dina ögon?
           Ytterligare några slag. 
           Nyfikna ögon, riktade åt ditt håll.
          De såg rakt igenom dig.
      Trodde du att någon skulle komma till din hjälp?
           Men lilla du, han slog ju bara i luften.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar