Får inte träffa min finaste på länge, och ångesten och rädslan infinner sig genast. Rädslan över att inte vara tillräcklig, att bli en av de som "inte betyder något", och att bli ersatt av en söt, rödhårig, storbystad tjej.
Hur vet man att man är redo, redo att våga älska igen? "Det bara vet man", är väl standardsvaret. Kanske är det så. Kanske tänker jag alldeles för mycket. Jag vet ju mycket väl att jag är en överanalyserande idiot. Men jag är så fruktansvärt rädd att bli sårad igen. Vet att det händer när man minst anar det.
När man är kär är man naiv, och ger sig in i leken igen. Kanske är det bra. Jag lever på hoppet. För kanskekanskekanske, kan det bli annorlunda den här gången. Kanske får jag dela livet med min Michail.
Och, som rubriken säger: Det är dåraktigt att frukta det man inte kan undvika.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar