Tisdagstankar.
Drömmar är väl ändå inte till för att besannas, intalar jag mig och försöker slå bort tankarna på allt det där jag skulle vilja göra och ha. Allt det där som "alla andra" har och gör. Envis som en litet barn surar jag och låter avundsjukan förtära mig inifrån.
Jag är helt enkelt inte värd allt det där. Och den starka känslan av sorg och längtan som plågar mig har jag ingen rätt att känna. Det finns så många i världen som har det så mycket värre än jag. Det är inte synd om mig, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Jag skall (borde) bära min smärta utan klagan.
Tänk om man ändå kunde vara bättre på att uppskatta det lilla; se det vackra i en bilresa genom sommar-Sverige, njuta av smultronens sötma och leva på sin älskades leende. I mig bor ändå ångest över loppisfynden som aldrig blev gjorda och över att jag ännu inte badat en enda gång under sommaren, vilken för övrigt (vilket är värst av allt), snart är slut.
Är snart bostadslös igen också. Att varken ha ett arbete, ett hem eller pengar på fickan tar på krafterna och får mig att bara vilja ligga hopkurad i fosterställning och ägna mig åt självömkan. Att glädjas åt andras framgångar är tyvärr extra svårt dagar som denna. Jag undrar bara när det är min tur att få ett fungerande och tryggt liv. Kommer jag någonsin att ha en inkomst, ett hem och en fin familj att dela livet med? I min enfald fortsätter jag att drömma.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar