Ciriculus vitiosus

Nu har det gått över ett år sedan en av de värsta dagarna i mitt liv. Dagen då jag fick veta att jag inte skulle få vara kvar på den arbetsplats som var mitt allt. Tänk om de bara visste hur jag har mått det senaste året. Den kris jag gått igenom innan jag fick ett nytt arbete var verkligen inte rolig och min kropp fungerar fortfarande inte som den ska. Åtminstone ett halvår av mitt liv försvann.


Jag tappade nästan hoppet och tron på mig själv. Det är svårt att lära sig att vara människa igen. Jag är så full av drömmar, men kommer ingen vart. Men kanske en dag.

Consuetudo altera natura est

Det här med att få må bra är ett minne blott. Eller, är det ens det? Har jag någonsin mått helt bra? Har jag någonsin varit lycklig och totalt tillfreds med tillvaron? Jag vet faktiskt inte. Det är alltid något som skaver i själen, eller något som gör ont.


I förra veckan fick jag mig en rejäl tankeställare. Döden har varit i farten och skördat liv. Och jag påminns om att jag måste försöka att leva trots smärta och en kropp som inte vill fungera som den ska. Jag försöker, men allt blir så mycket jobbigare och svårare för mig. Att bara åka in till stan är plötsligt ett stort äventyr. Ändå har jag troligtvis själv skapat dessa problem.



Jag är och har alltid varit rädd för döden och har sedan barnsben haft en känsla av att jag inte ska fylla 30 år. Men ändå är det livet som skrämmer mig mest. Det består av så mycket elände, och det är så mycket och så många människor jag saknar. Kanske får jag aldrig det jag drömmer om, så jag borde försöka att vara nöjd här och nu.



Jag vill fokusera fullt och helt på att må bra nu, så att jag kan vara jag och göra sådant som jag tycker om igen. Men det känns som om jag egentligen behöver ändra allt och vara någon annanstans, och det vågar jag inte.

Ad inferos

Vilket dödens år detta varit. Tack och lov har jag inte förlorat någon närstående. Däremot har min älskade gjort det, och det har såklart påverkat mig med.


Och alla dessa kändisar. Nu senast George Michael och Carrie Fisher. Hur kommer världen att se ut utan dem? De lämnar ett stort tomrum och deras bortgång berör så många människor. Ändå är de odödliga, de lämnar något efter sig och lever kvar i musik och film. En annan skulle ju kunna trilla av pinn i princip obemärkt och minnet av mig skulle suddas ut som om jag aldrig någonsin funnits.


Det är skrämmande att livet är så flyktigt. Jag påminner mig själv så ofta om att jag ska leva i nuet och göra det bästa möjliga av livet här och nu. Men jag glömmer, om och om igen. Jag drunknar i ältarträsket och längtar efter framtiden så att hjärtat värker. Jag vill att dagarna ska gå, samtidigt som jag vill stoppa tiden, stanna kvar i de sällsynta ljuva ögonblicken. Jag vet ju att man ska leva som om varje dag är den sista, varför är jag då så dålig på att tillåta mig själv att vara lycklig  nu? Eftersom mitt liv inte spelar så stor roll för någon annan än mig själv så är det faktiskt ingen katastrof om jag misslyckas med något, bara jag gör det jag själv vill. Om 100 år kommer ingen att bry sig!


Jag får fortsätta att påminna mig, förhoppningsvis kommer det en dag när jag är fullt och helt närvarande och lycklig över att vara just precis där jag är. Kanske kommer den redan idag.

Dura necessitas

Den där tystnaden som återigen har uppstått här beror på att jag är fullt upptagen med att leva. Jag har sakta men säkert börjat må bättre, och har tagit mig an nya utmaningar i form av ett nytt jobb. Det känns spännande, roligt och skitläskigt på samma gång.


Det finns mycket som skaver och gör ont nu. Julen närmar sig med stormsteg, och det är alltid en jobbig tid. Till en början såg det ut som om jag skulle få spendera den i ensamhet, men nu åker jag ändå ner till Uppsala. Där jag allra helst vill vara är jag inte välkommen, och den sorgen är stor.

Jag har hunnit med julmarknad på Jamtli, en födelsedag och lite enkelt firande med fina vänner.

Någon riktig julkänsla infinner sig inte, men jag har sannerligen försökt. Så många drömmar ryms i mitt hjärta, men vägen är svår och snårig. Kanske, kanske, kanske blir nästa år det som är avgörande.

Fides, spes, caritas, maior autem horum est caritas

Bättre sent än aldrig.. Hann ju också med ett ljuvligt bröllop i somras, mellan dessa två fina, Pether och Elin.

Så här såg jag ut under själva vigseln, i en fantastisk 50-tals klänning som jag bara älskar.

 

Temat för bröllopet var Steampunk, vilket blev extra tydligt under kvällen. Vi reste till festen på bästa vis, i limousine.

Nil satis, nisi optimum

Det blåser iskalla höstvindar ute, och jag är allt annat än redo. Den här sommaren alltså, den har verkligen varit alldeles för kort, men jisses vad mycket fint jag faktiskt hunnit med. Hade jag inte plågats av ångest och väldiga magproblem, så hade den kanske varit ännu bättre. Just nu längtar jag mest av allt tillbaks till Gotland, där vi spenderade några ljuvliga dagar i slutet av juli. Vi badade i havet, åkte till Fårö, strosade längs Visbys gator, besökte Lummelundagrottan och massor av loppisar. Så mycket gudagod mat och vackra vyer att det nästan gjorde ont. Det var mitt första, men definitivt inte sista besök på denna underbara ö.

 Vi kikar lite vettja!



                                  Vandrarhemmet där vi bodde, med tillhörande restaurang (det gula huset).

 

 

Fårö och Kutens Bensin

 

 

 

 

 

 

 

Optimum medicamentum quies est

Tänka sig, på något vis så rullar livet på trots att jag inte har något jobb att gå till om dagarna. Dessvärre får jag inte så mycket vettigt gjort som jag ju borde nu när jag har all tid i världen. Det går så fort att tappa alla rutiner och plötsligt har jag legat i soffan och lyssnat på Creepypodden och läst bloggar i en hel dag. Jag börjar bli rastlöst nu och vill verkligen ha något att göra. Ska jag våga starta eget, eller börja plugga? Ska jag fortsätta jobbsökandet och hoppas att jag hittar rätt? Jag hatar verkligen att ta beslut som känns livsavgörande, i alla fall när ingen håller mig i handen och lovar att det blir bra. Vill ju verkligen inte befinna mig här, där jag är just nu. Det var sannerligen inte så här livet skulle bli. Just nu har jag så ont i magen att något annat än soffläge är nästan omöjligt, stressar jag upp mig så straffar det sig...



Sedan senast har jag hunnit med en hel del pyssel, ett par biobesök, bowling, några fikor med fina vänner och såklart midsommarfirande. Just midsommarafton blev väldigt lugn och inte alls sådär drömmig som jag hoppats, men det hade sina skäl.



                          Slipade och oljade en gammal dörr, som nu tjänar som sänggavel

 

 

 

Gjorde egen giftfri bodybalm och deodorant

 

 

 

Midsommar, med nygjord krans

 

 

 

                                                    Midsommar, senare på kvällen

 

 

Även Boston fick en krans såklart

 

 

Vacker utsikt när man fikar vid Hara Ångbåtsbrygga

 

 

 

Gratior est solito post maxima nubila Phoebus, post inimicitias clarior est amor

Jag har inte varit arbetslös i ens en vecka ännu, men ändå hunnit njuta massor av denna ofrivilliga ledighet. Tog semester de två sista dagarna och åkte ner till Uppsala/Stockholm. Det är så mysigt att åka bil genom sommarsverige och lyssna på ljudbok, samt göra loppisstopp. Vi var även på Vintagemarknad på Venngarn Slott och såg Hollywood Vampires (Johnny Depp (!), Alice Cooper och Joe Perry) spela på Gröna Lund. Träffade såklart även mina systrar som bor i Uppsala.

Dessutom har jag hunnit picknicka i solen, åka på roadtrip med min fina vän Karin (som slutade med att kylarslangen exploderade), dricka öl på uteservering, festa med tjejerna, fira en underbar väns 30-årsdag,fiska och bara ha det gött. Sökt jobb har jag också gjort, för det är ju det jag egentligen ska ägna all min tid åt. Känns dessvärre som en svår årstid att få jobb under, jag tror att det blir lättare till hösten.

Som vanligt har jag haft så fullt upp med att leva att knappt några bilder blivit tagna, och jag har ju dessutom bara en mobilkamera i nuläget. Nåväl, några kan jag ju bjuda på.

Provade och köpte en fantastisk klänning på Vintagemarknaden.

Johnny Depp, världens snyggaste man!

<3

Den här lillkillen fyllde 5 år här om dagen.

Jag hade som uppdrag att ta mycket selfies när vi var på kalas, jag som i princip aldrig gör det annars kände mig rysligt obekväm.

Så här kan det se ut när kylarslangen exploderat...

Ad augusta per angusta

Förra veckan blev inte alls som jag tänkt mig. Den började med skottdagen, en hel dag extra. Jag var taggad och glad denna dag och funderade på vad jag skulle göra för att verkligen nyttja den till fullo. Föga anade jag att den skulle bli en av de värsta dagarna på länge.

Jag fick ett tråkigt besked som kommer att förändra hela min tillvaro. Jag kommer inte att kunna få den framtid jag drömt om och som jag trodde inte var allt för avlägsen.Jag kände verkligen hopp och trodde att jag hade mitt på det torra, men det straffade sig. Om det är något jag med säkerhet lärt mig av livet så är det att det inte lönar sig att känna sig säker och trygg, för det är då det går mest åt skogen. Det är ju jättetråkigt att jag behöver känna så, men jag har ännu inte upplevt något annat. När jag är beredd på det värsta händer det däremot ofta att jag blir positivt överraskad.

Veckan slutade i alla fall betydligt bättre, med Vintagefestival och besök hos mina fina systrar i Uppsala. Jag fyndade en del och njöt i fulla drag av atmosfären. Så här såg jag ut, var dock inte så tjurig som det ser ut på bilden ;)

Bona valetudo melior est quam maximae divitiae

Jag har inte gett några nyårslöften för 2016. Mitt övergripande mål är istället att vara snäll mot mig själv. Det innebär till exempel att jag ska göra sådant jag mår bra av, som att läsa, skriva och umgås med vänner. Jag ska också stå upp för det jag tror på och kämpa för det som känns rätt.

Det slog mig plötsligt häromdagen att jag faktiskt är duktig. Det är inte riktigt tillåtet att säga så om sig själv, och jag med mitt dåliga självförtroende har aldrig tidigare tänkt tanken. Men jag gör det faktiskt bra och har väldigt bra självdiciplin. Jag står på benen trots allt elände jag varit med om i mitt liv. Därmed inte sagt att det inte finns de som haft/har det värre (för det finns det verkligen!) eller att jag på något vis är bättre än någon annan.

Jag menar bara att jag faktiskt kan vara stolt över det jag åstadkommer. Det som är små steg för gemene man kan kännas nästan omöjligt för mig. Men jag jobbar hårt och presterar mer än vad som förväntas av mig på jobbet. Jag har dessutom inte ätit socker på vardagar (förutom i väldigt särskilda undantagsfall) på ca 1.5 år, och jag har tagit lunchpromenader i princip alla dagar. Det är inget jag lovat någon annan än mig själv att göra, utan något jag gör helt för min egen skull. De få gånger jag "fuskat", har jag haft skäl som jag själv ansett godtagbara och jag har inte haft dåligt samvete.

Jag har också insett att man får vara trött efter jobbet och på helgerna. Att bara ligga i soffan och ta det lugnt eller ta sovmorgon betyder inte att jag är lat. Det är okej att göra ingenting ibland, och det är något jag behöver bli ännu bättre på att faktiskt tillåta mig själv att göra.

Självklart vill jag även leva mer hälsosamt under 2016, äta bättre och röra på mig mer. Men jag tänker inte sätta upp några specifika mål i nuläget, utan göra det jag känner för när jag känner för det. Risken finns ju annars att jag känner mig misslyckad när jag inte uppfyller målen, eller (mer troligt) att jag stressar ihjäl mig för att uppnå dem. Eftersom stress varit mitt största problem under 2015 känns avkoppling och vila viktigast för stunden.


Jag är duktig, jag är bra och jag duger! Och vet du? Detsamma gäller för dig!

Ad interim

Jag är mycket väl medveten om att jag är ungefär världens sämsta bloggerska just nu. Men vet ni vad? Så får det vara. Det är liksom inte bara bloggandet som försummas, utan det mesta i mitt liv. Året närmar sig sitt slut och jag har panik såklart. Det här året har nog varit det mest händelselösa någonsin. Jag har varit påväg, längtat, drömt och hoppats. Men, inte tagit ett enda steg i rätt riktning. Jag skulle vilja säga att nästa år, då jäklar. Men jag har ju lärt mig nu, att det inte riktigt fungerar så.

Jag tar en dag i taget. Försöker lära mig att handskas med stressen och ångesten som bor som en klump i mitt bröst. Att någon förändring måste ske, det vet jag mycket väl. Jag är feg, livrädd och alldeles vansinnigt, töntigt försiktig. Jag har blivit ett år äldre, den där dyrbara tiden som kallas för livet rinner iväg, och jag står häpen kvar. Och ångrar mig. Ångrar allt det jag aldrig gjorde, allt det som kunde ha varit annorlunda, om bara.  Kanske, kanske blir 2016 året då jag kastar mig ut i det okända. Den som lever får se.

Odi et amo

Mitt hjärta blöder
av längtan till dig
till den
du en gång var
helt oförställd och ärlig

När du ler
ger mina knän vika
och jag faller
rakt ned i din
trygga, starka famn

Jag önskar
att bara få vila
där
en liten stund
i tryggheten och värmen

Abyssus abyssum invocat

Det har varit tyst här länge nu. Jag har tänkt dela med mig av sommarens alla fantastiska loppisfynd. Jag har tänkt skriva viktiga inlägg om miljöfrågor. De säger att det är tanken som räknas.

Jag vet inte. Jag befinner mig i det djupaste av mörker just nu. Hjärtat är ärrat och jag känner en smärta så djup att jag inte kan sätta ord på den.

Alla andra förverkligar alla mina drömmar. Jag står still. Som fastfrusen. Väntar på att världen ska rasa samman. Hade jag inte haft ett gäng fina vänner hade jag gått under redan. Jag ska klara det här, på nåt himla vis.

Omnia mirari etiam tritissima

Så var det över. Det enda jag längtat efter hela året, de där dagarna då jag får känna mig tillfreds med livet och bara njuta av tillvaron. Urkult. Denna underbara folkfest invid Nämforsen. Jag vet inte riktigt, men jag känner mig tom nu. Jag hade väntat mig en sommar, med detta underbara som ljuvligt avslut. Men sommaren dök liksom aldrig upp, och allt ljuvliga tog slut alldeles för fort.


Just nu känns livet extra mycket som en enda långtransportsträcka, där inte döden är det mål jag suktar efter, utan framtiden. Den magiska, förgyllda, skimrande framtiden, som till exempel innehåller nästa års Urkult.

Det där med att leva i nuet, det har fungerat ett tag. Men nu får jag nog. Jag är sprängfylld av längtan efter ett liv i den där framtiden. Där jag föreställer mig att jag har ett hus, en make och ett gäng snälla, söta ungar. Där jag förverkligar alla mina drömmar och inte räds någonting. En framtid där jag vågar ta beslut och vara mig själv, och inte bara sitter här och väntar på att allt ska gå åt skogen så att jag får "rätt" att begrava mig i självömkan.

In absurdum

Hade en sömnlös ångestnatt inatt. Det slog mig än en gång att jag inte har något hem. "Hemma" kommer för alltid att vara huset i Mattmar. Men där bor en annan familj nu, och ingenting är som det ska. Kanske har de bytt ut köksluckorna som pappa målat så vackert, tagit död på de blommor och bärbuskar som växte på gården och säkerligen har de gjort hemmet till sitt.

Jag kommer troligtvis aldrig mer promenera på den lilla grusvägen, "vår" väg, eller längs järnvägen. Jag kommer aldrig mer sitta vid datorn och skriva poesi eller titta ut över kalhygget. Det finns alldeles för många "aldrig mer". Jag kommer inte kunna visa mina barn vart jag växt upp. Inte heller var smultronen var störst och sötast, vilken skogsglänta jag lekte i eller var gungställningen stod. Friggeboden där jag tillbringat många nätter, pappas kameramuseum, den läskiga källaren, allt är det nu någon annans. Det har det förvisso varit i några år nu, men det slog mig på nytt när jag åkte förbi i helgen.

Detta gör så väldigt ont för mig. Jag är ju helt galen när det kommer till att samla minnen, gärna i fysiskt format. Jag är så sentimental och känslosam när det gäller prylar och minnessaker, så ja, ni kan ju tänka er vilka känslostormar jag drabbas av när det gäller ett helt hus.

En av mina allra största rädslor är att de saker jag sparat ska försvinna på något vis, en brand är värsta farhågan. Vem vore jag då? Nästan alla de saker jag mer eller mindre motvilligt rensat bort har jag sedan saknat. Jag har sparat en hel del av mina gamla leksaker, för att kunna ta upp dem och minnas min barndom, och för att visa mina barn. Men inte heller dem kommer jag att kunna behålla, då de flesta är i plast och därmed fulla av gifter som jag inte vill utsätta barn för.

Ja, nu har jag ju inga barn än,och kanske får jag aldrig några. Jag vill bli odödlig, genom att föra såväl mina gener som minnen vidare. Vad är annars meningen med livet?

Ad infinitum

Jag har kommit ganska långt i plastbantningen, men på en del plan är det svårare, och jag hittar varje dag prylar som jag missat. Har en taklampa i vardagsrummet i plast, som sambon aldrig kommer gå med på att byta ut, så det får jag leva med. Dessutom några tidskriftssamlare från 70-talet, som jag ogärna bara vill kasta bort (de håller ju mycket bättre än de i papp). Blommornas innerkrukor är i plast, även om de flesta är planterade direkt i en ytterkruka.

Har nu även börjat fundera lite kring mitt förråd. I nuläget har jag främst kläder, papper och gamla leksaker (i plast, men som jag omöjligt kan skiljas från av sentimentala skäl) i pappkartonger. Detta fungerar ju hyfsat bra, men jag skulle vilja ha något mer stabilt och som skyddar bättre mot fukt och ohyra.Vet att det finns väldigt bra, stora plastbackar med lock som skulle var ypperliga för detta ändamål. Hur skulle ni resonera där? Är det ok att ha plast som förvaring i ett förråd? Man vistas ju i princip aldrig där, och det som förvaras där kommer generellt sett aldrig att användas.

I badrummet har jag en plastkorg till förvaring av handdukar, och den kan jag ju hitta ett bättre alternativ till, även om det är skönt med något så vattentåligt. Duschdraperiet är en annan sak jag tänkt på, har inte hittat något bra alternativ ännu, men har i alla fall inte den plastigaste varianten idag. Ikea-påsar är oumbärliga som tvättpåsar, fast jag har planer på att sy upp i tyg. Men där är det ju så att de är jättebra de gånger man behöver frakta blöt/fuktig tvätt.

I frysen bor fortfarande en del fryspåsar Har ännu inte tillräckligt mycket matlådor i glas/plåt för att kunna avvara dem till det ändamålet, men detta är helt klart jag har planer på att förändra. Mycket mat kommer ju i plastförpackningar också, och jag har inte orken/motivationen att packa om precis allt heller. Dessutom är grönsakslådorna i kylen i plast. Suck!

Saker jag troligtvis aldrig kommer att rensa ut (någon måtta får det vara!) är pennor, smycken, hushållsassistenten och min ypperliga hushållsvåg (lägger ändå det som vägs i en skål eller på en tallrik). Elektronik är ett annat svårt område. Hemmet är fullt av kablar med plasthölje,eluttag och annat trams. Vanliga bläckpennor är tillverkade av plast, men knappast i några sådana mängder att det är skadligt. Det är lätt för mig att hetsa upp mig för mycket och få en aning panik. Kan tänka mig att det blir ännu värre när jag får barn, då det är extra viktigt att de växer upp i en giftfri miljö. Någonstans måste jag ändå hitta en lagomnivå som fungerar för mig. Men vart är det egentligen rimligt att dra gränsen?

Habent sua fata libelli

Idag har jag läst igenom gamla dikter. Det är helt sjukt egentligen, vilket ordförråd och aldrig sinande inspiration jag hade förr. Och jag visste allt om livet och kärleken, fast kanske ingenting egentligen. Jag älskade så innerligt, och kände den djupaste av smärta. Idag är känslorna mer avtrubbade. Kanske kommer jag aldrig mer att älskas eller älska såsom jag gjorde då, för ca 10 år sedan. Var tog orden vägen? Jag har inte skrivit på många år, och saknar det innerligt.


Här är en dikt jag skrev under en lektion 2007;

Du får min mask att krackelera
tusentals sprickor

älskling jag är tom nu

min värld raserar och

jag tappar bort det jag

trodde var

mig själv

Jag tar av mig masken

och jag dansar

naken in i din famn

ett tomt ark för dig

att måla en tavla på

precis så som du vill

ha mig

Men jag talar till en döv

med en stämma så stum

välj mina ord

och vi skall

förstå varandra

på helt rätt sätt

baby

Kommunicerar enbart med närhet

masturberar

till tystnadens makt

du har mig avklädd

och missbrukar

libidons styrka

igen

Om du öppnar alla inre dörrar

som jag

och ger mig fritt tillträde

till dina rum

så skall du få

min tillåtelse att

låsa ibland

Eskapismen är vår bästa vän

och du är den

ljuvaste av drömmar

jag flyr så gärna

till dig

men du är

någon annanstans

Och här är en annan gammal (2006 kanske?) goding om att älska någon man kanske inte riktigt kan få:

Alla vet vi väl 
att den förbjudna frukten
är den mest delikata
och dess
sötma smeker
alla mina sinnen
såsom dina kyssar
gör

Jag blir ej förvisad
ut ur paradiset
för den glupska tugga jag tar
det 
är 
i himmelriket jag hamnar
och vår kärlek 
borde inte få vara
fel


Du strålar älskling
och jag blir bländad
av detta fantastiskt
fina
skimmer
jag svävar som bland molnen
in i din 
famn


Dina vrår och skrymslen
vill jag söka skydd
och leka
bland
såsom
du brukar 
gömma dig
tätt intill och i
mig


Vi badar 
i kärlekens
gyllene sjö
simmar
tillsammans
men jag vill ha
fastland baby
stadig mark under
fötterna

Jag vill slippa gråta mer
min högsta önskan är att
få vara rätt för dig
igen
och 
att du ska låta mig
vara närmast och dela livet
jag lovar att du inte ångrar ditt
val

Sine labore non erit panis in ore

Den här dagen började sådär ofattbart bra, trots en dystert grå himmel och regn. Iklädd en orange klänning gav jag mig iväg till jobbet, och möttes av komplimanger för såväl klänningen som min nya frisyr. Då blev jag genast på bra humör. Sedan följde ett gäng trevliga kundmöten, med glada, trevliga, nöjda, kunder. Ett par vänliga ord kan verkligen förändra en annans person dag helt. Tyvärr kan även hårda ord ha samma effekt.

  Efter lunch försvann mitt bra humör för en tid, då jag fick höra ""Du duger tamejfan inte till någonting" av en kund. Även om jag förstår att kunden egentligen inte var arg på mig så blev jag sårad och det träffade mitt i prick. Jag har så svårt att förstå att man kan säga så till en främmande människa. Genom telefon vågar folk säga helt andra saker än vad de skulle göra öga mot öga. Jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på alla de elakheter jag fått höra under min tid här. Jag har blivit både ledsen, sårad och fly förbannad. All världens problem har varit mitt fel. Det är fruktansvärt jobbigt att inte alltid kunna hjälpa kunderna, och jag lider nog av det utan att behöva bli förolämpad. Jag förstår att de är upprörda och arga ibland, det är inga konstigheter, men att låta det gå ut över en annan människa på det sättet, det är inte riktigt ok.  De har svårt att förstå att jag inte är beredd att riskera att bli av med mitt jobb genom att bryta mot gällande lagar och regler. 

Jag har lärt mig att skaka av mig alla negativa känslor, ta på mig ett leende och glatt ta mig an nästa kund, och det fungerar för det mesta. Men det är påfrestande. Idag dröjde det som tur var inte länge innan jag fick en vänlig kund som sade snälla saker, och det lever jag på en stund. 

Bona valetudo melior est quam maximae divitiae

Jag är annorlunda. Så har det ju alltid varit. Jag har aldrig varit som alla andra, och kommer aldrig att bli. Idag är jag en miljömedveten person som vill skapa en så giftfri och trygg tillvaro som möjligt för mig och mina eventuella framtida barn. Men det är kämpigt, och det är svårt. Jag försöker att hitta en lagomnivå som kan fungera för mig i vardagen, för att förhindra att jag avlider av stress och ångest i min strävan att leva ett giftfritt, ekologiskt liv.

Jag är inte på något vis perfekt. Jag gör inte alltid de rätta/bästa valen, men jag försöker i alla fall. Något jag har reflekterat över på senaste är att det alltid är jag som får stå till svars för de val jag gör.
När jag går på en fest och väljer att vara nykter så ifrågasätts det, och jag får förklara varför jag inte dricker. Borde det inte vara tvärtom?
  När jag får svårt att andas och huvudvärk på grund av att någon står och röker på en offentlig plats, så går jag om möjligt undan, eller ursäktar mig och frågar om personen i fråga möjligtvis kan tänka sig att fimpa. När jag gör detta skäms jag, för jag finner det pinsamt att lägga mig i någon annans livsval. Men just detta val drabbar mig i allra högsta grad, jag har fått min astma till följd av passiv rökning och vill inte må ännu sämre.


När jag kommer med matlådor i rostfritt stål eller glas, är det ofta jag som får förklara varför jag har dem (även om jag inte fått någon direkt negativ respons). Jag får även förklara varför jag försöker handla så mycket ekologiskt jag bara kan, samt äter mycket vegetariskt. Jag kan föreställa mig att jag i framtiden även får motivera varför mina barn leker med leksak i trä, naturgummi och rostfritt stål, inte äter socker eller har kläder med plasttryck. Men, de som låter barnen äta på plasttallrikar, leka bara med billiga plastleksaker och sova i sängar fyllda av flamskyddsmedel och diverse gifter, de behöver sällan motivera sina beslut. För det är de som är de normala.

Jag kan inte döma någon, men någonstans önskar jag innerligt att de ska förstå vad det är de utsätter sig själva, sina barn och miljön för. Jag är inte den som orkar springa omkring och informera dem om riskerna och trycka i dem fakta tills de kräks. Men jag börjar tröttna på att klandras för mina val, när de är goda, välvilliga och görs med tanke på allas våran hälsa och tillvaro. Mina val skadar ingen/inget förutom möjligen min egen ekonomi och storföretagen som vill sälja på mig billiga skräpprodukter.

Jag tänker i alla fall fortsätta att följa mitt hjärta och göra det som känns rätt för mig. Och jag tänker ge mig själv en klapp på axeln när jag gör ett medvetet val, i stället för få ångest de få gånger jag gör "sämre" val.

Age quod agis

Jag ogillar förändringar. Det känns som om marken rämnar under fötterna på mig, och det inte finns någon där som tar emot mig. Jag vet att de är bra för mig, och att de behövs för min utveckling. Men instinktivt vill jag ändå bara springa. Fly undan den där jäkla verkligheten, som likförbannat alltid kommer ikapp.
  Jag vill till exempel spontant inte ha en ny chef, en ny grupp eller nya arbetsuppgifter. Jag känner mig som en trotsig 3-åring, och vill helst lägga mig på golvet, sparka och skrika "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!" Arbetet är och har varit min enda trygghet, den plats där jag trivs bäst. Det kommer säkerligen fortsätta att vara så, men jag får ändå ont i magen när det talas om omorganisering. Men det innebär faktiskt nya möjligheter och kommer nog bli en förändring till det bättre, det är bara det att jag alltid är beredd på det värsta. Att förändra sitt tankesätt är inte lätt. Ibland gör jag tankeövningar och försöker verkligen, men efter en tid har jag fallit tillbaka till det gamla tankemönstret- tryggheten.

Jag behöver nog bli mer modig och äventyrlig, såväl i arbetet som privat. Jag uppfattas som tråkig och "stram". Jag är en allvarlig och eftertänksam person, det kan jag nog aldrig ändra på. Men det finns så mycket längtan och önskan om att våga mer, och det kan jag kämpa för. Ibland behöver jag påminnas om att det är bara jag som formar mitt eget liv, och i nuläget har jag några människor i min tillvaro som gör mig medveten om det, på gott och ont.