Det här med att få må bra är ett minne blott. Eller, är det ens det? Har jag någonsin mått helt bra? Har jag någonsin varit lycklig och totalt tillfreds med tillvaron? Jag vet faktiskt inte. Det är alltid något som skaver i själen, eller något som gör ont.
I förra veckan fick jag mig en rejäl tankeställare. Döden har varit i farten och skördat liv. Och jag påminns om att jag måste försöka att leva trots smärta och en kropp som inte vill fungera som den ska. Jag försöker, men allt blir så mycket jobbigare och svårare för mig. Att bara åka in till stan är plötsligt ett stort äventyr. Ändå har jag troligtvis själv skapat dessa problem.
Jag är och har alltid varit rädd för döden och har sedan barnsben haft en känsla av att jag inte ska fylla 30 år. Men ändå är det livet som skrämmer mig mest. Det består av så mycket elände, och det är så mycket och så många människor jag saknar. Kanske får jag aldrig det jag drömmer om, så jag borde försöka att vara nöjd här och nu.
Jag vill fokusera fullt och helt på att må bra nu, så att jag kan vara jag och göra sådant som jag tycker om igen. Men det känns som om jag egentligen behöver ändra allt och vara någon annanstans, och det vågar jag inte.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar