onsdag 28 december 2016

Ad inferos


Vilket dödens år detta varit. Tack och lov har jag inte förlorat någon närstående. Däremot har min älskade gjort det, och det har såklart påverkat mig med.


Och alla dessa kändisar. Nu senast George Michael och Carrie Fisher. Hur kommer världen att se ut utan dem? De lämnar ett stort tomrum och deras bortgång berör så många människor. Ändå är de odödliga, de lämnar något efter sig och lever kvar i musik och film. En annan skulle ju kunna trilla av pinn i princip obemärkt och minnet av mig skulle suddas ut som om jag aldrig någonsin funnits.


Det är skrämmande att livet är så flyktigt. Jag påminner mig själv så ofta om att jag ska leva i nuet och göra det bästa möjliga av livet här och nu. Men jag glömmer, om och om igen. Jag drunknar i ältarträsket och längtar efter framtiden så att hjärtat värker. Jag vill att dagarna ska gå, samtidigt som jag vill stoppa tiden, stanna kvar i de sällsynta ljuva ögonblicken. Jag vet ju att man ska leva som om varje dag är den sista, varför är jag då så dålig på att tillåta mig själv att vara lycklig  nu? Eftersom mitt liv inte spelar så stor roll för någon annan än mig själv så är det faktiskt ingen katastrof om jag misslyckas med något, bara jag gör det jag själv vill. Om 100 år kommer ingen att bry sig!


Jag får fortsätta att påminna mig, förhoppningsvis kommer det en dag när jag är fullt och helt närvarande och lycklig över att vara just precis där jag är. Kanske kommer den redan idag.





















Inga kommentarer :

Skicka en kommentar