tisdag 28 april 2015

Bona valetudo melior est quam maximae divitiae



Jag är annorlunda. Så har det ju alltid varit. Jag har aldrig varit som alla andra, och kommer aldrig att bli. Idag är jag en miljömedveten person som vill skapa en så giftfri och trygg tillvaro som möjligt för mig och mina eventuella framtida barn. Men det är kämpigt, och det är svårt. Jag försöker att hitta en lagomnivå som kan fungera för mig i vardagen, för att förhindra att jag avlider av stress och ångest i min strävan att leva ett giftfritt, ekologiskt liv.

Jag är inte på något vis perfekt. Jag gör inte alltid de rätta/bästa valen, men jag försöker i alla fall. Något jag har reflekterat över på senaste är att det alltid är jag som får stå till svars för de val jag gör.
När jag går på en fest och väljer att vara nykter så ifrågasätts det, och jag får förklara varför jag inte dricker. Borde det inte vara tvärtom?
  När jag får svårt att andas och huvudvärk på grund av att någon står och röker på en offentlig plats, så går jag om möjligt undan, eller ursäktar mig och frågar om personen i fråga möjligtvis kan tänka sig att fimpa. När jag gör detta skäms jag, för jag finner det pinsamt att lägga mig i någon annans livsval. Men just detta val drabbar mig i allra högsta grad, jag har fått min astma till följd av passiv rökning och vill inte må ännu sämre.


När jag kommer med matlådor i rostfritt stål eller glas, är det ofta jag som får förklara varför jag har dem (även om jag inte fått någon direkt negativ respons). Jag får även förklara varför jag försöker handla så mycket ekologiskt jag bara kan, samt äter mycket vegetariskt. Jag kan föreställa mig att jag i framtiden även får motivera varför mina barn leker med leksak i trä, naturgummi och rostfritt stål, inte äter socker eller har kläder med plasttryck. Men, de som låter barnen äta på plasttallrikar, leka bara med billiga plastleksaker och sova i sängar fyllda av flamskyddsmedel och diverse gifter, de behöver sällan motivera sina beslut. För det är de som är de normala.

Jag kan inte döma någon, men någonstans önskar jag innerligt att de ska förstå vad det är de utsätter sig själva, sina barn och miljön för. Jag är inte den som orkar springa omkring och informera dem om riskerna och trycka i dem fakta tills de kräks. Men jag börjar tröttna på att klandras för mina val, när de är goda, välvilliga och görs med tanke på allas våran hälsa och tillvaro. Mina val skadar ingen/inget förutom möjligen min egen ekonomi och storföretagen som vill sälja på mig billiga skräpprodukter.

Jag tänker i alla fall fortsätta att följa mitt hjärta och göra det som känns rätt för mig. Och jag tänker ge mig själv en klapp på axeln när jag gör ett medvetet val, i stället för få ångest de få gånger jag gör "sämre" val.


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar