söndag 21 april 2013

Mors prinudium est

Den senaste veckan har varit ganska tung. Ångest, sorg och saknad har präglat den.
  Pappa skulle ha fyllt år, och än en gång plågades jag av vetskapen om att inget ljus brann på hans grav. Det dåliga samvetet kan verkligen förtära en människa inifrån.

Också kom beskedet om Thomas Anderbergs bortgång, Hade inte annat att jag skulle ta det så hårt, men rubrikerna gav mig starka magsmärtor och när jag läste alla vackra artiklar om honom föll en tår. Han var en aktad filosof, skribent och kritiker. Han var föreläsare på min kurs i praktisk filosofi, så jag har fått äran att träffa denne fantastiske man. Han var en riktig respektingivande auktoritet som hade väldigt speciella undervisningmetoder. Jag kom alltid från hans föreläsningar med ett leende på läpparna.
  Humor hade han också, som framfördes med blodigt allvar. För en kort stund visste man inte om han var seriös eller om han skämtade, hans skämt var så briljanta. Han hade glimten i ögat, och jag tror att han hade ett stort hjärta. Må han vila i frid.

Dessutom har jag känt mig väldigt ensam då mina vänner dragit sig undan. Jag må vara nyförälskad, men vänner behöver jag minst lika mycket ändå. En särskilt fin vän har jag förlorat efter att jag sårat honom, så jag får väl skylla mig själv. Men jag har inte råd att förlora de som får mig att må bra, de kreativa, känslosamma och djupa människorna i min närhet. Jag vill aldrig göra någon något ont, och speciellt inte de som står mig närmast.
 Och jag önskar att det kunde räcka med ett "förlåt", men fullt så enkelt är inte livet.



Inga kommentarer :

Skicka en kommentar