Age quod agis

Jag ogillar förändringar. Det känns som om marken rämnar under fötterna på mig, och det inte finns någon där som tar emot mig. Jag vet att de är bra för mig, och att de behövs för min utveckling. Men instinktivt vill jag ändå bara springa. Fly undan den där jäkla verkligheten, som likförbannat alltid kommer ikapp.
  Jag vill till exempel spontant inte ha en ny chef, en ny grupp eller nya arbetsuppgifter. Jag känner mig som en trotsig 3-åring, och vill helst lägga mig på golvet, sparka och skrika "jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!" Arbetet är och har varit min enda trygghet, den plats där jag trivs bäst. Det kommer säkerligen fortsätta att vara så, men jag får ändå ont i magen när det talas om omorganisering. Men det innebär faktiskt nya möjligheter och kommer nog bli en förändring till det bättre, det är bara det att jag alltid är beredd på det värsta. Att förändra sitt tankesätt är inte lätt. Ibland gör jag tankeövningar och försöker verkligen, men efter en tid har jag fallit tillbaka till det gamla tankemönstret- tryggheten.

Jag behöver nog bli mer modig och äventyrlig, såväl i arbetet som privat. Jag uppfattas som tråkig och "stram". Jag är en allvarlig och eftertänksam person, det kan jag nog aldrig ändra på. Men det finns så mycket längtan och önskan om att våga mer, och det kan jag kämpa för. Ibland behöver jag påminnas om att det är bara jag som formar mitt eget liv, och i nuläget har jag några människor i min tillvaro som gör mig medveten om det, på gott och ont.