måndag 9 februari 2015

Ciriculus vitiosus




Den här flickan fick under sin uppväxt allt för ofta höra av sina klasskamrater att hon var ful och fel. Hon fick veta att hon var för smal, och att det var äckligt. Hon blev alltid vald sist när det skulle väljas lag på skolidrotten, och det gjordes klart för henne att hon var oduglig. Ingen av pojkarna ville pussa henne när man lekte pussleken, och ingen frågade någonsin chans på henne.

Den dagen då detta skolfoto togs var det köttbullar och makaroner till lunch, det var en av flickans favoriträtter och hon åt snabbt upp, istället för att som så många andra gånger sitta och tvinga i sig maten tugga för tugga. Hon hann därmed vara ute på rasten och leka med de andra.
    En av tjejerna i klassen kastade nypon på hennes nya fina, vita tröja som hon tagit på sig dagen till ära. Fläckarna gick aldrig bort. Det var som om de trängde sig igenom tyget, och ända in i hennes själ.

Den här flickan hade tillbringat alla sina dagar innan hon började i förskoleklass tillsammans med sin mamma. Hon var van att leka ensam och hade utvecklat en livlig fantasi. Hon var nästan alltid någon annan i tankarna, en prinsessa, en slav, eller en indianhövding. Att börja skolan var skrämmande. Hon kände sig så oerhört vilsen och ensam. Hon var blyg, rädd och hade en innerlig önskan om att bli omtyckt och vara vän med alla.


Flickan hade under hela grundskolan ont i magen varje morgon, och ångesten blev tidigt hennes trogne följeslagare. Hon var dock sällan ensam, hon hade oftast någon att leka med, ändå passade hon aldrig in, och visste alltid att hon inte dög.
  Hennes bästa vän och största idol i hela världen var hennes ena storasyster, som sjöng sånger och berättade magiska sagor. Hon kunde bara somna efter att ha fått en bunt med löften från systern om att allt skulle gå bra kommande dag, och efter att hon sagt "God natt, sov gott, dröm sött älskling!" När systern flyttade långt bort brast hennes hjärta, och det var första gången hon kände innerlig saknad och sorg.

När hon började högstadiet kunde hon äntligen bli någon. Hon blev mer självständig och började strunta mer i vad de andra tyckte och tänkte om henne, även om hon drömde om att vara populär. Hon började experimentera med kläder och uttrycka sig med hjälp av dem. Hon fick lite av en image med sina speciella kreationer, hon blev någon. Hon fick fler vänner bland tjejerna, men killarna skydde henne fortfarande som pesten. När hon var 12 år gammal fick hon för första gången höra att hon var vacker. Det var också kring den åldern hon för första gången ville ta sitt liv. Vid 14 års ålder fick hon sitt första något mer seriösa förhållande, med en 12 år äldre man. En sådan som tryckte ned henne och lät henne veta att hon inte dög.

Kanske var hon inte det vackraste barnet eller bäst på sport, men nog borde hon ändå ha förtjänat en chans? Inga barn skall behöva ha en sådan skolgång som hon hade (ändå fanns det andra i hennes närhet som hade det ännu värre). Det är därför det är så viktigt att ni som har barn lär dem att se det vackra och goda hos andra människor, och att lyfta detta. Ett vänligt ord kan förändra en annan persons tillvaro helt.

Den lilla flickan försökte alltid förstå de andras beteende, hon fann förklaringar i att de hade problem hemma, var osäkra, rädda, kanske till och med avundsjuka. Kanske berodde allt på en kombination av detta, lärarnas ignorans och föräldrarnas ovetande/förnekelse. Men de förstörde ändå ett liv. Det var barnen som höll i knivarna som gång på gång höggs i hennes bröst. Det var barnen som gjorde att hon aldrig kunde känna lycka fullt och helt, att hon aldrig någonsin kunde tro på sig själv eller känna att hon dög.
  Det spelar ingen roll hur bra betyg hon så småningom fick, hur många män hon varit med, hur många som talat om för henne att hon är vacker, eller att hon förverkligat sin författardröm. Den lilla flickan kom aldrig någonsin att duga. Barnens röster ekar i hennes huvud och hon är fortfarande ful och fel. Hon växte aldrig upp.





Inga kommentarer :

Skicka en kommentar