I sex veckor har mina dagar spenderats tillsammans med en brokig grupp människor. Nu har gruppen blivit mindre och vi ses bara två gånger i veckan. Vi utgör en spännande skara med flera olika personligheter. Någon drar skämt som ingen förstår, och skrockar förnöjt och hjärtligt åt dem, på ett sådant sätt att man inte kan annat än tycka om honom. Någon skall alltid hävda sig och vara i centrum. Någon annan sitter för det mesta tyst, och öppnar bara munnen för att säga väl utvalda ord, sammanlänkade till välformulerade meningar. En sak har vi dock gemensamt. Vi är alla arbetssökande.
Tillsammans skulle vi kunna vara oslagbara. Om vi bara finge vara en enda färgsprakande individ. Men så ser inte verkligheten ut. Ensam är stark heter det visst. Det gäller att hålla humöret uppe. Att tappert kämpa vidare trots att vägen är full av hinder och nekande svar. Att sitta kvar, vecka efter vecka. Att se hur de försvinner ut i världen, de andra. De som lyckats. De lyckade.
Den färgglada hösten är ett minne blott, kanske var den ens aldrig här. Nu är världen dystert grå, mörk och kall. Att sticka ut och skrika högt "Hej. Här jag! Det är mig ni vill ha" blir svårare än någonsin. Att lågmäld sitta kvar med en innerlig önskan, en önskan om att vara önskvärd, gör ont. Men kanske, kanske ljusnar det för mig med en dag.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar