tisdag 8 oktober 2013

Non mortem timemus, sed cogitationem mortis

Ibland drabbas jag av lite ångest över hur min tillvaro ser ut. Det var ju inte så här det skulle vara nu. Men så inser jag att jag egentligen har två val; antingen accepterar jag att det är som det är, eller också gör jag någonting åt det. Så enkelt, ändå ibland så svårt.
  Lite extra svårt blir det när en vän förvandlas till en främling, och någon försvinner ur ens liv. Idag har jag sagt hejdå till T, som kommer att vara bortrest i en halv evighet. Inte bara har han stor del i att ha format mig och mitt liv, han har också varit en så stor del av det. Men vi har båda nya liv nu, hans lite mer äventyrligt än mitt.
  Och på tal om nya liv så piggar det alltid upp att träffa bebisar, finns det något gosigare!? Längtar så efter en egen liten skrutt, men blir det någonsin av, så  lär det dröja många, långa år. Gråter glädjetårar när jag får höra att andra ska ha barn, men inom mig föds även avundsjuka och sorg. För min allra största rädsla är att jag inte ska kunna få egna, eller att jag aldrig träffar någon att skaffa dem med. Men så länge jag får snusa på andras guldklimpar så klarar jag mig, i varje fall tills vidare.









Inga kommentarer :

Skicka en kommentar