Vissa dagar är livet helt enkelt inte lika bra som andra. Hade en bra helg med min finaste Michail, men i och med att han åkte och det blev måndag så började allt gå utför. Jag har kanske inte så mycket att klaga på egentligen, det är mest de runt omkring mig som har det svårt, men jag lider med dem fruktansvärt mycket.
Det dåliga vädret och min ekonomiska kris gör ju inte direkt någonting bättre. Stress och ångest är mina ständiga följeslagare, så ensam behöver jag ju aldrig känna mig... Ändå mår jag bättre än på mycket länge, det finns hopp för framtiden och jag har (naiv som jag är) återfått min tro på kärleken och dess oövervinnerliga kraft. Jag är helt enkelt maktlös inför kärleken, den har mig i sina klor trots att jag aldrig skulle hamna där igen, och jag försöker att njuta av min tid här, även om jag är alltför medveten om att den kan ta slut.
Rädslan ska inte längre få styra mitt liv. Mitt ärrade hjärta vet vad det till, och jag tänker lyssna till det och låta det leda mig in på den väg som är rätt just nu, och förhoppningsvis (hoppashoppashoppas) för all evig framtid. För jag vill bara vara din! <3
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar