Parturiunt montes, nascetur ridiculus mus

Ibland är livet ganska fint. Intet ont som inte för något gott med sig, klyschigt, men sant.

Igår när jag var på loppis och precis lagt beslag på ett fantastiskt fint rådjur till min samling (bild kommer senare) så uppmanades vi alla att lämna grejerna och utrymma lokalen, då det tydligen brann i källaren. Jag övervägde ett tag att brinna inne, då jag inte hade någon vidare lust att ge upp mitt fynd. Skämt åsido.
  Efter att ha stått utanför i ca en timme (vilket inte var så farligt då det var strålande solsken), så fick vi äntligen komma in igen. Till min stora glädje hann ingen ta mitt rådjur så det fick följa med mig hem. Att jag dessutom fick halva priset på mitt köp gjorde inte saken sämre. Jag sken ikapp med solen när jag promenerade hemåt vill jag lova.

I morse mådde jag inte bra alls, och hade ingen större lust att kliva upp. Efter den obligatoriska morgonpromenaden med Boston kröp jag envist ner i sängen igen. Men lyckligt lottad som jag är så har jag en underbar man i mitt liv, som bara genom ett telefonsamtal fick mig att vilja leva igen. Således klev jag upp, och har nu hunnit med att skicka in mitt reportage (utan allt för mycket ångest), samt påbörja nästa skoluppgift.

Tack för att du finns!