Ira furor brevis est

Trodde mig ha chansen att förverkliga ett par av mina stora drömmar, men gjorde något så idiotiskt som att tänka positivt. Självklart gick det åt skogen. Det må vara patetiskt, men jag upplever det faktiskt så att de gånger jag verkligen trott på mig själv är de då det gått allra sämst. Är man däremot beredd på det värsta så kan man ju ha turen att bli glatt överraskad någon gång.

När man behöver folk i sin närhet som allra mest så är de aldrig där, det är något jag fått erfara allt för många gånger nu. De armar som borde hålla om mig, skjuter mig istället ifrån sig. Jag vill ha ut så mycket av livet, men vet inte om jag klarar någonting utan något så grundläggande som en famn att söka tröst och skydd i.

För övrigt är jag väldigt förbannad just nu, en ganska befriande och skön känsla på sitt vis. Åtminstone så föredrar jag den framför sorgen, självömkan och ångesten som lär infinna sig snart.