Libertas inaestimabilis res est.

Hösten är nära nu. Jag känner det i luften. Än är träden hoppfullt gröna och gräsmattan har ännu inte börjat gulna. Det skall dröja ytterligare någon vecka innan världen är en färgsprakande fest. Och ännu lite längre innan den blir dystert grå och trist. Men det är nära.

Helgen består av blåbärsplockning, flytt- och resepackande samt längtan. Självklart uppblandat med den obligatoriska mängden ångest. Men det gör liksom inte så mycket när man vet att man snart får återse sin finaste karl och att han kommer göra allt för att framkalla leenden. 

Också kan man ju, i all sin ensamhet, passa på att njuta av en liten blåbärspaj.