Vivas, crescas, vigeas, floreas

Det har blivit så svårt för mig att finna orden, tiden och lugnet för att skriva. Det är med nöd och näppe (och ytterst lite entusiasm) som jag tar mig igenom skoluppgifterna, och jag vill bara att kursen ska ta slut. Att planera vad som ska göras till hösten känns lönlöst, tankarna bara snurrar och jag vill inte ta några beslut! Kanske ångrar jag senare att jag inte engagerar mig nu, men det är viktigt att ta vara på den här tiden, intalar jag mig. Ja, den här tiden av nyförälskelse och rastlöshet alltså. Jag blir bra på att göra ingenting när jag får vara i hans famn, men sedan kommer dock stressen och ångest över att allt för lite blir gjort, och den ständiga vetskapen om att vi snart skiljs åt igen.

Nu är det bara att ännu en gång räkna timmarna tills vi återses. Jag vågar fortfarande nästan inte längta, jag kan liksom inte tro att det är sant, att han verkligen är min. Och jag är så oerhört rädd att bli sårad igen. Men tron på kärleken övervinner allt, förr eller senare.

I var och varannan facebook-uppdatering är det bilder på nyfödda bebisar, och snartsnartsnart blir jag moster till ännu en liten skrutt. För övrigt så fyller min älsklingstjej hela 4 år idag, och jag kan inte begripa att tiden går så fort!

Kärlek till er alla, och till er som fått barn, ett stort lycka till! <3