tisdag 7 juli 2015

In absurdum




Hade en sömnlös ångestnatt inatt. Det slog mig än en gång att jag inte har något hem. "Hemma" kommer för alltid att vara huset i Mattmar. Men där bor en annan familj nu, och ingenting är som det ska. Kanske har de bytt ut köksluckorna som pappa målat så vackert, tagit död på de blommor och bärbuskar som växte på gården och säkerligen har de gjort hemmet till sitt.

Jag kommer troligtvis aldrig mer promenera på den lilla grusvägen, "vår" väg, eller längs järnvägen. Jag kommer aldrig mer sitta vid datorn och skriva poesi eller titta ut över kalhygget. Det finns alldeles för många "aldrig mer". Jag kommer inte kunna visa mina barn vart jag växt upp. Inte heller var smultronen var störst och sötast, vilken skogsglänta jag lekte i eller var gungställningen stod. Friggeboden där jag tillbringat många nätter, pappas kameramuseum, den läskiga källaren, allt är det nu någon annans. Det har det förvisso varit i några år nu, men det slog mig på nytt när jag åkte förbi i helgen.

Detta gör så väldigt ont för mig. Jag är ju helt galen när det kommer till att samla minnen, gärna i fysiskt format. Jag är så sentimental och känslosam när det gäller prylar och minnessaker, så ja, ni kan ju tänka er vilka känslostormar jag drabbas av när det gäller ett helt hus.

En av mina allra största rädslor är att de saker jag sparat ska försvinna på något vis, en brand är värsta farhågan. Vem vore jag då? Nästan alla de saker jag mer eller mindre motvilligt rensat bort har jag sedan saknat. Jag har sparat en hel del av mina gamla leksaker, för att kunna ta upp dem och minnas min barndom, och för att visa mina barn. Men inte heller dem kommer jag att kunna behålla, då de flesta är i plast och därmed fulla av gifter som jag inte vill utsätta barn för.

Ja, nu har jag ju inga barn än,och kanske får jag aldrig några. Jag vill bli odödlig, genom att föra såväl mina gener som minnen vidare. Vad är annars meningen med livet?








2 kommentarer :

  1. Jag är också nostalgisk och har svårt att släppa från mig saker. Maken blir tokig på mig ibland eftersom jag är en spara...

    SvaraRadera
  2. Förstår dina känslor, hade troligtvis känt samma om pappa gjorde sig av med mitt barndomshem

    SvaraRadera