Alltså. (För övrigt mitt nya favoritord, har jag noterat) Livet just nu. Jag har nog aldrig förr varit fullt så här velig och vilsen. Inte ens små, till synes obetydliga beslut, klarar jag av att ta. Jag befinner mig i ett skede där jag har möjlighet att forma framtiden, både privat och på jobbet. Samtidigt som jag vet precis vad jag vill, så har jag inte den blekaste aning. Jag vill helst fly så fort ett beslut skall tas, men ändå inte låta någon annan ta dem åt mig. Fast samtidigt så önskar en del av mig verkligen att någon kunde ta min hand och antingen säga "Kom, kom med på äventyr!", eller helt enkelt krypa upp i soffan med mig och låta mig vara liten och svag en stund.
Jag behöver äventyr, samtidigt som jag plötsligt åtrår tryggheten mer än någonsin. Ena dagen älskar jag tillvaron, men nästa vill jag bara fly bort, från precis allt. Känner inte igen mig själv, och det är smärtsamt. Om jag inte ens kan lita på mig själv, och att jag vet mitt eget bästa, vad/vem kan jag få förlita mig på? Är det meningen att livet skall vara såhär? När blir allt solklart?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar