torsdag 8 maj 2014

Memento vivere

När jag vaknade i morse efter en mardrömsfylld natt så låg snön vit på den tidigare hoppfullt grönskande marken. Men på något sätt så kändes det rätt idag. Precis lagom dystert och grått. Sorgen hade lagt sig som ett stort, tungt ok över jobbet idag. Vi sörjer en kollega som lämnat oss alldeles för tidigt utan några svar på alla de frågor vi nu uppfylls av.

Livet är flyktigt. Och än en gång så påminns jag om vikten av att vårda relationer och sprida kärlek. Det är så mycket som inte alls spelar någon roll om man tänker på att allt en dag tar slut. Det är skrämmande att livet ändå fortgår för oss andra, att även jag en dag försvinner, kanske inte helt obemärkt, men ändock utan att världen stannar upp.

Jag måste verkligen börja omprioritera nu. Jag vet ju vad som egentligen är viktigt för mig. Att bara grämas över allt det jag aldrig får, det tar mig ingenstans. Kanske ska jag söka efter det någon helt annanstans.






Inga kommentarer :

Skicka en kommentar