Inde ira et lacrimae.

Det här har varit en sådan dag då ingenting har gått rätt. En sådan dag då jag bara vill ligga i fosterställning med täcket över huvudet och gömma mig för omvärlden. En sådan dag då jag
vill ge upp allt och det känns som om livet, och jag, inte är något värt. Varför måste sådana här dagar finnas? Är det för att ta ner mig på jorden? Jag kan ju liksom inte gå omkring och inbilla mig att saker ska börja gå i rätt riktning, för det är inte meningen att jag ska lyckas, med något, någonsin.

Jag vet att det mest troligt känns bättre i morgon, men idag behöver jag gnälla av mig och vara negativ. Mest av allt behöver jag en kram.