Jag måste medge att jag inte hade särskilt stora förhoppningar på dagen när jag vaknade upp med ångesten vilandes i bröstkorgen och fann att dimman lagt sig som en tjockt täcke över kvarteret. Men, så småningom lättade den och solens strålar lyste upp och fick ångesten på flykt. Därmed kunde jag ta mig an dagen och det den hade att erbjuda. Intressanta diskussioner, nya möjligheter och en tur till mamsen i Mattmar gjorde att den inte blev så pjåkig trots allt.
Dock hann jag även med att gå på loppis och må dåligt över den tomma plånboken, det är faktiskt plågsamt att inte kunna köpa när man hittar något riktigt fynd, i detta fall ett fantastiskt vintageplagg... Men, men. Sånt är livet, som arbetslös.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar