Abiit, excessit, evasit, erupit

Fem år har gått. Fem år utan pappa. Jag minns den där hemska långfredagen för fem år sedan som om den var igår. Men minnena av honom bleknar. Nästan som om han aldrig funnits. Nej, jag glömmer honom aldrig, men det är min största rädsla. Jag vet så mycket om honom nu som jag inte visste då. Saker som har förändrat min syn på honom och får mig att undra vem han egentligen var.

Jag förstår inte att jag överlevde, att jag redan måndagen efter var på skolan och försökte få allt att vara som vanligt. 18 år gammal hade jag förlorat min pappa. Och livet gick vidare. 

Hoppas så innerligt att han vet att jag älskade honom, trots att orden aldrig blev uttalade. Och du, du som har chansen, se till att uttala dem medan du kan, för du kommer att ångra dig när det är för sent!