Kärleken är helig i sig

Det är kaos i mig nu. Ena sekunden känns allt bra, nästa kommer ångest och panik, främst flyttrelaterat. Det är svårt och jobbigt att bryta upp från något som varit ett hem, och någon som varit del av ens vardag i närmare fyra år. Har lyssnat på Lisa Ekdahl idag, och jag tror att hon vet precis hur jag känner. Nedstående stycken etsade sig fast extra mycket, och jag vill tillägna dem till T, som gav mig tro på kärlek, och sedan tog den ifrån mig. Kanske vågar jag älska igen en vacker dag, men det känns väldigt avlägset. I nuläget stänger jag automatiskt av de känslor som försöker tränga fram. 





"Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp"
"Jag föll men inte fångade du mig
Du vände och gick hemåt till dig
Då jag krossades brutalt, vände du dig inte om
Fast du hade bett mig hoppa, fast du hade viskat - kom
Då jag fallit tror jag inte du såg
Hur förkrossad jag var där jag låg
Kanske har jag fel, men jag tyckte att du log
Och jag tänkte, om jag dör blir det för detta leende jag dog"

"Om du saknar mig ibland
Om du undrar var jag finns
Gå då till den plats där först vi möttes
Gå dit ifall du minns
Minns du hur vi möttes där ibland
Minns du hur vi höll om varann
Minns du hur vi levde i en saga som var sann
Minns du hur du sa du ville vara min man
Ändå gick du därifrån
Ändå lämnade du mig
Men jag gick aldrig vidare
Jag väntar här på dig"


"Lägg din hand på mitt hjärta, kom känn hur det brinner
Trodde du att kärlek är nånting som försvinner
Nej - det som en gång brunnit kan alltid lockas att brinna
Det som en gång funnits i hjärtat kan aldrig försvinna
Så - kom följ med mig
Minns att kärleken är helig i sig
Ja, jag behöver inget mer, jag önskar inget annat
Får jag vara nära dig har mina drömmar besannats"