Gratior est solito post maxima nubila Phoebus, post inimicitias clarior est amor

Jag har inte varit arbetslös i ens en vecka ännu, men ändå hunnit njuta massor av denna ofrivilliga ledighet. Tog semester de två sista dagarna och åkte ner till Uppsala/Stockholm. Det är så mysigt att åka bil genom sommarsverige och lyssna på ljudbok, samt göra loppisstopp. Vi var även på Vintagemarknad på Venngarn Slott och såg Hollywood Vampires (Johnny Depp (!), Alice Cooper och Joe Perry) spela på Gröna Lund. Träffade såklart även mina systrar som bor i Uppsala.

Dessutom har jag hunnit picknicka i solen, åka på roadtrip med min fina vän Karin (som slutade med att kylarslangen exploderade), dricka öl på uteservering, festa med tjejerna, fira en underbar väns 30-årsdag,fiska och bara ha det gött. Sökt jobb har jag också gjort, för det är ju det jag egentligen ska ägna all min tid åt. Känns dessvärre som en svår årstid att få jobb under, jag tror att det blir lättare till hösten.

Som vanligt har jag haft så fullt upp med att leva att knappt några bilder blivit tagna, och jag har ju dessutom bara en mobilkamera i nuläget. Nåväl, några kan jag ju bjuda på.

Provade och köpte en fantastisk klänning på Vintagemarknaden.

Johnny Depp, världens snyggaste man!

<3

Den här lillkillen fyllde 5 år här om dagen.

Jag hade som uppdrag att ta mycket selfies när vi var på kalas, jag som i princip aldrig gör det annars kände mig rysligt obekväm.

Så här kan det se ut när kylarslangen exploderat...

Ad augusta per angusta

Förra veckan blev inte alls som jag tänkt mig. Den började med skottdagen, en hel dag extra. Jag var taggad och glad denna dag och funderade på vad jag skulle göra för att verkligen nyttja den till fullo. Föga anade jag att den skulle bli en av de värsta dagarna på länge.

Jag fick ett tråkigt besked som kommer att förändra hela min tillvaro. Jag kommer inte att kunna få den framtid jag drömt om och som jag trodde inte var allt för avlägsen.Jag kände verkligen hopp och trodde att jag hade mitt på det torra, men det straffade sig. Om det är något jag med säkerhet lärt mig av livet så är det att det inte lönar sig att känna sig säker och trygg, för det är då det går mest åt skogen. Det är ju jättetråkigt att jag behöver känna så, men jag har ännu inte upplevt något annat. När jag är beredd på det värsta händer det däremot ofta att jag blir positivt överraskad.

Veckan slutade i alla fall betydligt bättre, med Vintagefestival och besök hos mina fina systrar i Uppsala. Jag fyndade en del och njöt i fulla drag av atmosfären. Så här såg jag ut, var dock inte så tjurig som det ser ut på bilden ;)

Bona valetudo melior est quam maximae divitiae

Jag har inte gett några nyårslöften för 2016. Mitt övergripande mål är istället att vara snäll mot mig själv. Det innebär till exempel att jag ska göra sådant jag mår bra av, som att läsa, skriva och umgås med vänner. Jag ska också stå upp för det jag tror på och kämpa för det som känns rätt.

Det slog mig plötsligt häromdagen att jag faktiskt är duktig. Det är inte riktigt tillåtet att säga så om sig själv, och jag med mitt dåliga självförtroende har aldrig tidigare tänkt tanken. Men jag gör det faktiskt bra och har väldigt bra självdiciplin. Jag står på benen trots allt elände jag varit med om i mitt liv. Därmed inte sagt att det inte finns de som haft/har det värre (för det finns det verkligen!) eller att jag på något vis är bättre än någon annan.

Jag menar bara att jag faktiskt kan vara stolt över det jag åstadkommer. Det som är små steg för gemene man kan kännas nästan omöjligt för mig. Men jag jobbar hårt och presterar mer än vad som förväntas av mig på jobbet. Jag har dessutom inte ätit socker på vardagar (förutom i väldigt särskilda undantagsfall) på ca 1.5 år, och jag har tagit lunchpromenader i princip alla dagar. Det är inget jag lovat någon annan än mig själv att göra, utan något jag gör helt för min egen skull. De få gånger jag "fuskat", har jag haft skäl som jag själv ansett godtagbara och jag har inte haft dåligt samvete.

Jag har också insett att man får vara trött efter jobbet och på helgerna. Att bara ligga i soffan och ta det lugnt eller ta sovmorgon betyder inte att jag är lat. Det är okej att göra ingenting ibland, och det är något jag behöver bli ännu bättre på att faktiskt tillåta mig själv att göra.

Självklart vill jag även leva mer hälsosamt under 2016, äta bättre och röra på mig mer. Men jag tänker inte sätta upp några specifika mål i nuläget, utan göra det jag känner för när jag känner för det. Risken finns ju annars att jag känner mig misslyckad när jag inte uppfyller målen, eller (mer troligt) att jag stressar ihjäl mig för att uppnå dem. Eftersom stress varit mitt största problem under 2015 känns avkoppling och vila viktigast för stunden.


Jag är duktig, jag är bra och jag duger! Och vet du? Detsamma gäller för dig!

Ad interim

Jag är mycket väl medveten om att jag är ungefär världens sämsta bloggerska just nu. Men vet ni vad? Så får det vara. Det är liksom inte bara bloggandet som försummas, utan det mesta i mitt liv. Året närmar sig sitt slut och jag har panik såklart. Det här året har nog varit det mest händelselösa någonsin. Jag har varit påväg, längtat, drömt och hoppats. Men, inte tagit ett enda steg i rätt riktning. Jag skulle vilja säga att nästa år, då jäklar. Men jag har ju lärt mig nu, att det inte riktigt fungerar så.

Jag tar en dag i taget. Försöker lära mig att handskas med stressen och ångesten som bor som en klump i mitt bröst. Att någon förändring måste ske, det vet jag mycket väl. Jag är feg, livrädd och alldeles vansinnigt, töntigt försiktig. Jag har blivit ett år äldre, den där dyrbara tiden som kallas för livet rinner iväg, och jag står häpen kvar. Och ångrar mig. Ångrar allt det jag aldrig gjorde, allt det som kunde ha varit annorlunda, om bara.  Kanske, kanske blir 2016 året då jag kastar mig ut i det okända. Den som lever får se.

Odi et amo

Mitt hjärta blöder
av längtan till dig
till den
du en gång var
helt oförställd och ärlig

När du ler
ger mina knän vika
och jag faller
rakt ned i din
trygga, starka famn

Jag önskar
att bara få vila
där
en liten stund
i tryggheten och värmen

Abyssus abyssum invocat

Det har varit tyst här länge nu. Jag har tänkt dela med mig av sommarens alla fantastiska loppisfynd. Jag har tänkt skriva viktiga inlägg om miljöfrågor. De säger att det är tanken som räknas.

Jag vet inte. Jag befinner mig i det djupaste av mörker just nu. Hjärtat är ärrat och jag känner en smärta så djup att jag inte kan sätta ord på den.

Alla andra förverkligar alla mina drömmar. Jag står still. Som fastfrusen. Väntar på att världen ska rasa samman. Hade jag inte haft ett gäng fina vänner hade jag gått under redan. Jag ska klara det här, på nåt himla vis.

Omnia mirari etiam tritissima

Så var det över. Det enda jag längtat efter hela året, de där dagarna då jag får känna mig tillfreds med livet och bara njuta av tillvaron. Urkult. Denna underbara folkfest invid Nämforsen. Jag vet inte riktigt, men jag känner mig tom nu. Jag hade väntat mig en sommar, med detta underbara som ljuvligt avslut. Men sommaren dök liksom aldrig upp, och allt ljuvliga tog slut alldeles för fort.


Just nu känns livet extra mycket som en enda långtransportsträcka, där inte döden är det mål jag suktar efter, utan framtiden. Den magiska, förgyllda, skimrande framtiden, som till exempel innehåller nästa års Urkult.

Det där med att leva i nuet, det har fungerat ett tag. Men nu får jag nog. Jag är sprängfylld av längtan efter ett liv i den där framtiden. Där jag föreställer mig att jag har ett hus, en make och ett gäng snälla, söta ungar. Där jag förverkligar alla mina drömmar och inte räds någonting. En framtid där jag vågar ta beslut och vara mig själv, och inte bara sitter här och väntar på att allt ska gå åt skogen så att jag får "rätt" att begrava mig i självömkan.